Gentlemanna-Jones och andra legender

Vid tiden för Wimbledonfinalen 1980 hade jag nyligen slutat trean. I vår klass hade man nyligen börjat ha PARTYN. Vid just denna tidpunkt mellan sex och nio (en timme längre än vad puben i Dynekil har öppet).
Nåväl. Björn och John spelade den famösa finalen. Jag kom för sent till partyt, men han möjligen dansa nån tryckare.

Det var tjugofem i skuggan idag. Och sol. En lätt vind vid tennisbanan. Vi hade bokat tid till fem på eftermiddagen. Jag är trettionio nu, spelar med min underskruv och backspinsbackhand på veterantouren.
Johanna är en pigg ärta, endast trettiofem. Och min brors gamla glasögon börjar kännas svaga för mina ögon. Och mina ben ... Och stelheten i ryggen ... Och ... Ni fattar.

På Lanzarote i december 2001 var jag en ung kung. Vi hade pratat mycket om tennis, Johanna och jag. Hon spelade organiserat i klubb fram till sextonårsåldern.
Enligt myten blev min mamma tillfrågade om inte jag och min bror ville sluta spela tennis efter en termin. Vi förstörde för vår mer begåvade kompis, slog mest upp bollar i taket.
Enligt myten, alltså.

Jag hade en gul tennis-trainer i barndomen, blått snöre gul boll. Den dunkade man på. Ett Donnay-racket med Björn Borgs ditstämplade autograf.

Vi fick låna bollar i receptionen idag, en slog jag bort. En annan var en gammal boll från en ... tennis-trainer.
Jag fick börja serva med solen i ögonen, förlorade dom två första gamen. Servegame är inte en nödvändig fördel när jag och Johanna spelar mot varandra.

Första matchen. Den allra första. Nerverna utanpå dom nystrukna tenniskjortorna. Det blev en promenadseger för mej, och Johanna började gråta. Hon har en annan inställning till tävling och spel än jag.
Vi spelade två eller tre matcher till på Lanzarote. Jag vann alla. Vad sa jag ... Jag var en ung kung.

Jag tror att vi spelade två gånger i Marocko. Jag vann båda matcherna.

Glasögonen var dåliga idag. Jag tyckte att planen kändes ojämn. Nätet var för högt, men Johannas bollar råkade alltid rulla över. Och nytt låneracket. Inte det som min bror köpte av en kompis på åttiotalet. Nä, det ville sej inte.
&-3 i häcken i första set.
MEN, sen kroknade Johanna. MEN, en timme går så fort.
Vi fick avsluta för dagen. Imorgon klockan sexton fortsätter den avbrutna matchen. Det är som Wimbledon.

Men nu ska vi äta räklåda, jävlar i min lilla låda. Jag har redan pratat med Trubaduren, han har sin loge där jag sitter uppkopplad. Han kan bara refrängen till Änglahund, men Elsa ska gå in och fixa verserna. När det kommer till Eva-Lena, Ann-Christin och Dans på Vejby ängar så får nog jag och Elsa fixa den biffen själva.