Give the man a hand

Imorgon fyller jag trettionio år. Jag börjar bli lite stel i lederna. Jag lyssnar för mycket på Leonard Cohen och Simon och Garfunkel. Ibland får jag höra att jag är vacker.
Men jag (och Lill Babs) känner mej ung.

Jag hör lite illa, men ... nu spelar dom ändå för högt, Simon och Garfunkel.

Konsert tre dagar i rad.
Fredag: Vattnet som sprutar i rektangeldammen i Folkets park. Kvarteret Korpen. Andi Almqvist som vet hur man skriver en sång om arbetarrörelsens egengrävda grav. Det var på Far i hatten. Det var en ny tid i en gammal. Det var mycket bra, och jag spillde på en kvinna med ny mobiltelefon.

Lördag: Och tåget till Landskrona efter att ha träffat Danne och hans farsa, optikern, som lovade mej rabatt. Jag har haft min brorsas glsaögon i mer än två år nu, det börjar väl bli dags att köpa nya ... Ja, jag fyller trettionio imorgon.
Sen blev det lite crazy. Träffade B. Krigare som berättade om en tvådagarskur i Prag.
Sen Hoogans hjältar. Detta återuppståndna viktiga band. En sorts halvmild punkreagge som är väldigt mycket Landskrona. Som står för mycket saker som jag också kan skriva under på.

Söndag: Skulle upp till norra Göinge, Glabhult. Tåg till Lund och sen Osby. Missade ett tåg. Så km Johanna och mötte mej i Lund, överaskning. Vi fortsatte till Malmö, Bullen och, häpp, Folkets park. Hästpojken. Bra. Väskkontroll, väskkontroll, väskkontroll. Och drängar och pigor som fyllnade till i väntan på Magnus Uggla. Håkan Hellström. Bra, men inte fantastisk, det var det alldeles för dålig publik för. Moto Boy verkar okej i Jeff Buckley-skolan. Men jag har alltid föredragit Tim.
Magnus Uggla och hans nya band fläskade verkligen på. Det är förbluffande hur den intelligente mannen kan ha så usel musiksmak vad det gäller arr, och ändå ha skrivit så många bra låtar, fram till början av åttiotalet. Det var en slakt. Herregud ... jag fyller snart trettionio år.