Show me you

Det är inte den där blandningen av sjal, scarfes, slips, halsduk som han bär runt halsen. Det har en del med den halvknäppta skjortan att göra. Det smårufsiga håret. Jeansen.
Men det är inte det vi pratar om när vi beundrar Mats Ronanders insats i filmatiseringen av Ulf Lundells Sömnen någon gång i skarven mellan sjuttio- och åttiotal.
Det är (givetvis) kavajen.
Det är (givetvis) en milstolpe för kavajstrategin i svensk kavajhistoria.
Eller hur, Paul Weller (givetvis)?

Jag vaknade. Jag såg Kullen på andra sidan viken. Jag tänkte på Lars Vilks allt mer patetiska pseudoprovokationer. Att han låtsas vara farlig. Den karln har aldrig kunnat bära en hyggligt ingången kavaj.
Man måste ha viss värdighet. Man måste balansera på gränsen mellan den ointresserade och snobben.

Jag fick skjuts till Ängelholm, tog tåget till Landskrona. Pumpade kolonicykeln och hamnade i Borstahusen i solsken. Träffade HD:s Gunnar Bergdahl med fotograf på Pumphuset. Vi pratade om min åttadagarsföljetong som ska publiceras från och med den andre augusti. Vi pratade om annat också i den svala restaurangen alldeles vid havet. Gunnar hade svart kavaj och sommarhatt. En sorts sjalscarfeshalsduk till det. Klädsamt.

Jag blev varm. Jag älskar att gå ut på piren, hela vägen till cement. Jag svettades i min mörka kavaj, tre knappar. Det ska vara tre knappar på vardagskavajer som inte är av linne eller manchester.
Arton friska grader. Fint vatten. Och man går upp. Och man tänker vafan. Och man hoppar i igen, och dom arton graderna har plötsligt blivit varmare.

Jag saknade min kompis. Det var tidigt nittiotal. Och Malin sa: Men hälsa på honom då.
Så jag åkte till Uddevalla. Jag hade bruna manchesterbyxor som var insydda. Och en grön-brun manchesterkavaj med mockalappar kring armbågarna.
Han mötte mej på Göteborgs centralsstation. En säckstation, som Malmös i ytterligare några år. Jag gillar säcksationer. Man kan vara först och sist där.
Vi gick till Femman. Vi gick till Murveln. Det var första gången för mej.Nu går jag alltid dit när jag är i Göteborg. Och till Kometen och Cheers. Gamleport ibland. Flygarens Haga. Solrosen. Gillestugan. Och det småbrittiska som ligger nära biblioteket.
På den tiden hade dom fortfarande en teleprinter som pumpade ut nyheter på Murveln. Det satt fortfarande journalister där, nära till GP och GT. Gamla murvlar har ganska ofta en förmåga att bära upp en kavaj.

Jag lever i min bubbla. Jag vet inte hur det ser ut i din.
Man måste bära sin kavaj. Man måste visa vem man är.
En kavaj får gärna ha för korta ärmar, precis bara lite för korta.
Svart eller mörkt blå. Tre knappar. Manchester.
Man kan inte bara gå in till sin lokale dressman och säga: Ge mej en kavaj, en halvdyr. Det duger inte. Det håller inte.
Man ska inte ha en alltför urringad T-shirt till en kavaj. Det är vulgärt. En halvskrynklig skjorta, eller en tenniskjorta som dom gjordes förr.


En linnekavaj en dag när jag fick räkna mina danska pengar inomhus på grund av blåsten, därför valde jag också att bära en precis för liten Fjällrävenjacka under. Jag skulle ut och cykla, nämligen.

Man måste vara medveten. Man måste ständigt lära sej. It´s a jungle out there. Försök komma ut med livet och sinnet och lugnet i behåll.