Fyrahundrade inlägget, Gud i Himlen

Att sitta i höstkvällen i en bod som är varm.
Att sitta med sin äldsta dotter och tänka tillbaka.
Att lyssna på Lasse Berghagen.

Man måste börja någonstans. Man måste in i musiken. Man måste komma bort från barnskivorna emellanåt. Man behöver inte bara Cara mia och Upp och hoppa med Frida, när man börjar närma sej sex år.
Man behöver Lasse Berghagens inte fantastiska texter som sträcker sej just över dansbandsnivå. Hans melodisinne är mycket bra.
Ja, jag pratar om sjuttiotalsplattorna.

Jag har svårt att hitta minnena från min barndom, det är fragment här och där. Ibland tror jag att det är foton som får igång minnen som jag inte vet om dom är sanna.
Ibland säger jag nä nä nä, när någon i min närhet berättar något som jag absolut inte kommer ihåg. Sen förstår jag att det kan ju ha hänt ändå. Det är så olika saker vi minns som vackra och viktiga. Så olika saker vi minns som hemska. Det är något vi måste förstå, om vi ska lära oss ... förstå.

Det skulle glädja mej mycket om Elsa skulle minnas våra kvällar i boden med småfjantig musik, när jag skriver eller läser och hon ritar, som något fint ur sin barndom.

Jag minns dagarna med sovmorgon när min mamma och jag lyssnade på Radio Malmöhus, Skånska orter och ord och Mamma Mu. Jag minns det med varm glädje.
Jag börjar minnas uppskattning från min pappa, på den tiden när man trodde visandet av att man älskade någon var att kramas eller säga det rakt ut. Så är det ju inte.
När jag sitter med Elsa i boden, pratar med henne om hennes teckningar. När vi lyssnar på Lasse Berghagen, om och om igen. När jag cyklar med henne till Folkets park till hennes cirkusskola. När jag säger: gör som du själv vill. Till och med när jag skäller. Betyder det: Jag älskar dej.
Jag börjar minnas att min pappa sagt dom orden till mej flera gånger. På sitt sätt.

Det har varit så synd om mej.
Det har aldrig varit särskilt synd om mej.
Jag har varit en älskad människa. Och! Apropå det ...

... den alltid lika klädsamt ödmjuke Björn Ranelid skriver på sidan fyra i Kvp/GT/Expressen idag. Han borde ha mer betalt än Fredrik Ljungberg. Tycker han.
Han berättar i texten hur ... ödmjuk han är.
Björn Ranelid skriver att Fredrik Ljungberg fick 72 miljoner för att lämna West Ham. Tänk, svenska folk. Om vi betalade vars åtta kronor, kunde vi kanske få Ranelid att sluta skriva, tycka, och framför allt, tala.
Ja, jag är orättvis. Men det är Björn Ranelid också, stup i kvarten. Jag har själv som ung skrivarstudent blivit mycket oförskämt behandlad av den store maestron när jag råkade nämna andra författare än Herr Ego. Jag ställde en fråga bara, varken oförskämd eller burdus, bara intresserad av skrivande på en skrivarlinje som Björn Ranelid fick betalt för att besöka.

För övrigt, jag tyckte om Mördarens öga och Mästaren när det begav sej. Men man blir mätt. Man utvecklas och går vidare. Vissa författare, vissa böcker, kan man återvända till gång på gång, andra inte.
Jag är enig med Björn Ranelid om att författare borde kunna få bättre betalt. Att våra böcker finns gratis för alla på biblioteken, det är en gåva från oss till er som vi får ganska sparsamt betalt för. Men att lägga in fotbollsspelare i den debatten känns ... korkat.
Men man kan diskutera varför det finns så många kommunalt betalda idrottsplatser och rullbrädeparker, och så jämförelsevis få liknande platser för olika slags annan kultur, för ungdomar