Skona mej från dom som slutar
Lyssnar på Olle Adolphsson. Är du med på den.
Min förkylning vill inte ge sej av. Vi är hemma med Anna varannan dag, jag och Johanna. Annas feber vill inte ta sej bort.
Men jag tog på mej långkalsongerna i söndags och åkte till Landskrona för att se sista hemmamatchen. För att jag trodde att spelarna ville visa att dom ändå kan. Några kämpade men kunde inte spela boll. Andra sket i att kämpa. Några få försökte både kämpa och spela boll. Men vem skulle dom spela bollen till?
Ännu en skitsäsong med en ganska stor del bortskämda, eller bara dåliga, spelare som inte förstår att dom har ett jobb att göra. Som inte förstår vilken tradition dom bär när dom tar på sej tröjan, den randiga.
Respekt till Assyriska (och deras klack) som visade hur ett skåp ska stå. Man ska inte behöva ha ”något att spela för”. Man ska sköta sitt jobb.
Jag lyssnar på Ulf Lundell, Taxi. Den låten har en sorts storhet. Den är från sjuttionio, om jag minns rätt.
Det finns så många torg i Spanien där jag aldrig har varit. Men just nu tänker jag på tåg och Italien. Och pengar som måste in. Men hela familjen har kläder och mat. Nästan sextiotusen kostade det att byta ut vår panna. Så nu ska vi väl ha värme till vintern också. Man är lite frusen på morgonen.
Jag kan bara jobba hårdare och tjäna mindre än fotbollsspelarna.
Och ändå är jag rikare än sisådär 90% av jordens befolkning. Det kan man tänka på när man har en mild fis på tvären i välfärdens välfärd.
Elsa och jag har börjat lyssna på Lasse Berghagens tidiga i boden nu. Den, ni vet, där han sitter i keps på en lutad stol mot någon sorts fiskebod. Den är från 1976. Det är en av tre Lasse-plattor från sjuttiotalet som jag äger. Jag tröttnade då någon gång, kring sjuttiosju. Då var jag åtta år.
”Frihet är vardag för mej”, sjunger Ulf Lundell på 2000-talet om sej själv, i en sång om en flykting han mött. Tänk på det ibland, i välfärdens välfärd.
Jag läser Ivar Lo och tänker mer och mer sällan på det skitsnack som jag hörde för några dagar sen, den respektlösa inställningen. Som störde mej mycket.
Jag funderar mycket på politikers (och dom som jobbar i nätverket kring politikerna) verkliga känslor. Jag må vara blåögd ibland. Men någon idiot är jag inte. Om en merpart av dom styrande tänker mer på sin egen karriär, om dom anser sej bättre än nästan alla andra. Om dom är totalt ointresserade av andra människors kunskaper, åsikter, känslor. Om dom inte klarar av att lyssna konstruktivt och intresserat. Detta förakt och brist på respekt för andra. Bara det egna egot i hörlurarna och hjärnan. Hur i helvete ska det då gå.
Anders F Rönnblom sjunger om att måsarna lämnar Gotland. Det kan vara en metafor så god som någon.
2 comments:
Man bör tänka på att detfinns flyktingar i vårt land. Och man bör inte glömma Pela och Fadime.
På Ulf Lundells skiva "Högtryck" finns det en sång med titeln "Den dummaste djäveln i världen". Titeln är enkel, rättfram och uppriktig. Det finns inga poetiskt förskönande element i titeln. Sången verkar ha fötts ur ilska och är - som jag ser det - en sång om svek. Ett obegripligt svek. Det handlar om ett svek mot kärleken och livet; i det här fallet en fars svek mot sin dotter. Mina tankar går till Fadime Sahindal som i januari 2002 sköts till döds av sin far i systerns lägenhet, men sången kan appliceras på andra kvinnor som också fallit offer för hederskulturen. Fadime har blivit en symbol för den frihetsälskande människan, hon som offrade allt – också sitt liv – för det hon älskade. En vacker, ung människa som utkämpade en heroisk kamp med sitt eget liv som insats. Lundell sjunger: "Ingen är som hon/Ingen var som hon/så bra som hon/så sann som hon/så vacker som hon" Det oreserverade hyllandet av hennes egenskaper och skiftningen i tempus Är/Var får mig att ana att personen är död, men att hon kommit att inta rollen av ett slags modern kvinnlig martyr i sångarens ögon och därmed lever vidare. I slutet av sången sjunger Lundell att hon kanske gått till en annan (dimension?) eller ifrån en far (den biologiska) till en annan (Fader=Gud?).
Vad är det som får en man att döda sitt barn – för hederns skull ? Är det överhuvudtaget möjligt att på djupet förstå en sådan handling ? Ulf Lundell söker inte svaren, han vädjar sången igenom till lyssnarens ryggmärgsreflexer snarare än till intellektet. I sången lämnas det därför inget utrymme åt psykologiska förklaringsmodeller. Lundell drar istället paralleller till ett annat obegripligt svek, i ett historiskt bibliskt sammanhang genom textraden: "Se hur hans inälvor gör sig klara att lämna hans meningslösa kropp" Sångtexten är tydligt inspirerad av Apostlagärningarna i bibeln och Judas Iscariots svek mot Jesus. I bibeln står det följande om Judas: "Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut." (Apg 1:18) Samma sak förväntas ske med mannen i sången som svek och mördade sin egen dotter. Sången är en anklagelseakt mot Fadimes far, men faktiskt också mot alla de män som direkt eller indirekt genom hederskulturen begått eller är beredda att begå liknande vidrigheter mot sina egna barn.
Om man inte begriper att värdet på sin egen dotters liv är så mycket högre än hedern så är man dum. Om man dessutom går så långt som till att mörda sitt eget barn så är man också en djävul och kanske till och med den dummaste djäveln i världen.
Det var en imponerande och intressant analys av den musikaliskt ganska poppiga sången. Det finns verkligen en vrede i den. Det är upp till var och en att tolka.
Att döda sitt eget barn är för mej en obegriplig handling. Liksom att starta och fortsätta och fortsätta krig, bomba civila, bomba, skjuta vem som helst. Det är barbari. Något som förenar västvärlden (främst USA) med sina fiender. Det är kanske kring detta dom borde föra en diskussion, för att till slut förstå att dom är tämligen lika.
Post a Comment