Jag ger mej ut i stormen

Stormar drar förbi. Klockan är halv sju på morgonen och det verkar bli en söndag att ... jag vet inte, be i.
Imorgon ska det bli sol och femton grader. Det hade varit fina fisken. Kanske är inte bänkdagarna över än.
Suede, crazy tror jag att den gamla låten heter. Jag minns när dom var så stora. Det var innan Oasis (som jag aldrig riktigt gått igång på, även om brorsorna är fantastiska komiker) men efter Stone Roses, som nog är den engelska hype som jag sist verkligen engagerade mej i, dom var ju så bra.
Jag minns dom första intervjuerna med Smiths i Schlager, Meat is murder.
Och U2, när det var så mycket snack om att dom var religiösa.
Vegeterianer och religion var inget som var stort då, i grisatassarnas värld när man bara var en pojke i början av åttiotalet.
Detta var innan svarta kläder och socialistiska teaterföreningar. Det var bara musik och dikter till flickor man aldrig skulle våga fråga.

Stormar ska dra förbi. Promenade ut i min skrivbod är inte lång, men ack så lång ändå. Halv sju på morgonen, och hela vägen till brevlådan först (gissa vem jag travesterade där?), tidningen och datorn. Och blandband på stereon från åttiotalet med bara en högtalare som funkar.
Jag skriver tredje delen av min deckarroman. Den blir bra. Det är roligt att skriva. Att ha ramar och klara regler, och vara alldeles fri där inne.
Och ändå längtar jag så efter min ”riktiga” roman att bita i. Det sker snart.

Dom som stör SD:s möte. Vad vill dom? Eller är dom inhyrda av partiet, för det är ju SD själva som tjänar på detta.
Dom som stör möten i en demokrati. Vad vill dom? Vad är dom intresserade av? Samma som huliganerna, från Helsingborg senast. Helsingborg har länge, har jag en känsla av, velat vara Stockholm (där huligankulturen kommit längst i Sverige, grattis). Det har jag märkt på inställning och klädsmak på krogar och lite varstans sedan åttiotalet, medan Malmö, Göteborg har en annan attityd. Inte samma visauppsej-stuk. Det må vara en felaktig analys. Vad den absolut är: generaliserande, det ska man akta sej för. Men vem är jag att vara felfri.

Stormar kommer och går, ersätts med nya.
Men, varför alla typer av huligansim?
Det är väl det vanliga, ung pöbel. Masstrycket. Hopplösheten. Ingen förståelse. Ingen lokal. Osäkerhet. Felaktig syn på vad manlighet är. Småpojkar hur gamla dom än är. Jag tror verkligen det. Och mer och mer och mer. Och jag skiter i var dom kommer ifrån.
Men vill man förändra så är destruktivitet det absolut sämsta sättet.
Skriv en insändare. Starta ett band, det finns ställen där man får låna instrument och lokaler, färre och färre i den borgerliga nermonteringens tid. Men det finns. Börja kasta boule, men försiktigt, inga klot i butikerna!
Eller varpa, man bara hittar en bra sten och sticker en pinne i marken. Man kan ha turneringar.
Ja, men kom på något bättre själv då!
Men uppror kan också vara att skrika Fuck you, SD! Fast på en scen. Fast kanske något mer subtilt och genomtänkt. Och gärna med argument som hyfsat håller.
Och om ni nu måste slåss, börja i en boxnings- eller judo- eller annan klubb, där finns det människor som kan lära er gränsdragning.
Och om ni tvunget vill demonstrera, skaffa er ett tilltånd, gör er egen manifestation. Och om ni vill tjäna extrapengar, skaffa er en gul väska och sälj Kvällsposten. Passa på att tjuvläsa Mats Olssons krönikor.
Jag vill inte att ni förstör det långsiktiga arbete som måste göras för att få bort skitpartier som SD. Dom står för människoförakt och ickesolidaritet, och en oacceptabel dumhet och inskränkthet. Men vissa, få, är smarta också, det är dom som ska avslöjas.
Vad det alltid handlar om: Människor ska vara nyfikna, intresserade av det stora samhället och varandra, och vilja lära sej mer.
Drar stormar förbi?