Going uptown

Robert Karlsson vann igen. Jag pratar golf på hög nivå.
Robert vann på St Andrews i östra Skottland. Jag och Rickard var där en gång, det låga men långa tidvattnet.
Och den där ön man kan köra ut till ibland, men sen gäller det att inte söla med tiden när man ska hem, för annars går sjön igen.

Jag spelade med Robert en gång på åttiotalet. En gång kom jag åtta i en tävling där Sveriges bästa golfspelare upp till arton år deltog. Bättre blev det aldrig.
Flera av dom jag spelade mot blev senare bättre och sämre proffs. Vinnarskallar.
Jag saknar vinnarskalle och starkt psyke. Jag vill bara göra det så bra som möjligt, för egen skull.
Jag ville bara vara ensam på golfbanan och träna, meditera, filosofera, kanske.
Sen kom andra saker in i livet.

Rickard och jag åkte vidare till Nordirland sen. Vi bodde hos en familj som hade en egen liten golfbana, och spelhall.
Det drömmer jag om. Jag såg ett lämpligt ställe i Harlösa där jag hade kunnat fixa till en golfbana, och en spelhall. Ha musik/kulturkvällar ibland. Spela flipper och biljard. Vi får se.
Harlösastället är billigare än vårt lilla radhus. Men ... Harlösa. Jag vet inte.

På den lilla niohålsbanan Hylliekroken på Limhamnsvägen spelade jag för fjärde gången i år, med min bror och Fredrik Ekelund i lördags. Jag tog brons. Fredrik vann, han kommer med en ny bok snart. En sorts uppföljare till Stuv, Malmö kom, om jag förstod det rätt. Den ska bli intressant att läsa.

En runda till ska jag spela i år, kanske två. Det skulle i så fall bli sex på ett år, så mycket har jag inte spelat på flera år. Det kan vara en fröjd i den höga oktoberluften. Det blir alltid ett helvete för att jag tror att jag ska kunna göra som förr. Det kan jag inte. Det kunde jag knappt då.