Mikael Wiehes inflytande på Malmös litterära liv

Jag lyssnar på Mikael Wiehe. Han sjunger om dom nya röster som alltid ska sjunga när du och jag har blivit gamla. ”Sångerna om frihet, om rättvisa och fred. Sångerna om folket som aldrig kan slåss ned. Sångerna om kärlek som aldrig kan förstummas. Ska nya röster sjunga.” Jag fäller några tårar.

För några dagar sedan var jag på Inkonst, Bergsgatan i Malmö. Det var säsongsavslutning för den kvalitativa och populära litteraturklubben Stanza. Nio författare (två som sysslar med serier och en som skriver musik) framträdde, flera var bra.
Men vadå? Rödtjutspoeter och stearinljus? Poesinördar.
Ska nya röster gnälla.
Men om man tystnar lite, och lyssnar, hör man något annat.

Jag kom till Malmö i början av nittiotalet med en Bukowskibok i kavajfickan, second hand.
Jag kom till Malmö med pågatåget och Leonard Cohens tidiga i freestylelurarna. Jag kom till en mycket liten etta på Brobygatan. Jag kom med en längtan efter ... framgång? Jag vet inte. Jag ville skriva bra, berätta något viktigt.

Mikael Wiehe sjunger i Basin street blues om hur han hade drömmar om att skriva en väldig roman. Lugn, bara lugn, Mikael. Det har du gjort med dina sånger.
Malmös nya/halvnya litteraturs fader är givetvis inte Björn Ranelid. Det är Mikael Wiehe.

Stanza i december 2008. Pär Thörn avslutar. Han står där anspråkslös full av anspråk. Han läser en text om ett demonstrationståg. Han berättar korta historier om deltagarna. Han skojar men är ändå djupt allvarlig. Han vet inget om dramaturgi men driver ändå sin berättelse vidare, man sugs in. Det är inte intensitet. Det är ändå intensitet. Det är, såhär i Askungens juletid, alldeles ... underbart.

Mikael Wiehe sjunger om djupa oceaner man kan korsa, broar man kan vandra över eller bygga. Vita duvor som ska flyga iväg. Det är så enkelt. Det är så djupt. Man har det, eller inte. Mikael Wiehe har till viss del skapat författarna i Malmö, dom vet bara inte om det. Det handlar om det ständigt pågående omedvetna litterära samtalet, intertextualitet.
Fredrik Ekelund, Andrzej Tichý, Kristian Lundberg och Ida Börjel har alla (anser jag) mer eller mindre formats av Mikael Wiehe.
Jag pratar alltså om patos, och närvaro. Jag pratar alltså om viljan att ständigt förändras och förändra men ändå stå kvar på grunden av en urgammal tradition, flytta gränser. Jag pratar kanske om Bob Dylan.

Jag kom till Malmö och kokvrån med en Slasbok i duffelns ficka. Den första författare jag träffade var Per Engström, på gamla Retro med rödvitrutiga dukar och cykelsadlar på vissa barstolar. Jag var i himmelriket. Per Engström tog femton år på sej att följa upp debutboken Noggrant prat. Han driver tidsskriften Pequod sedan 1992 (Pequod driver även förlagsverksamhet) tillsammans med Anders Bräck, dom har i många år släppt fram unga författare. Jag tror att dom skulle skratta åt mej, slå mej kanske, om jag sa det jag vet, att dom på något sätt styrs av Mikael Wiehe.
En annan litteraturtidskrift av värde var Serum som tyvärr inte finns längre, den var Pequods lite mer otvättade lillebror. Det är viktigt för unga författare att få se sina texter i tryck.

Innan Mats Kolmisoppi läser på Stanza börjar jag bli trött, det kan bli lite trist ibland när vissa uppläsare är osäkra, dåliga, eller helt enkelt inte vet när dom ska sluta. Men det finns något i Mats Kolmisoppis ganska lakoniska röst. Eller ... det finns så klart någonting i hans berättelser ur boken Bryssel. Kvalitet, allvar och humor.
Så L.T. Fisk. Han spelar cittra och skolpiano, sjunger skenbart enkla poetiska noveller med omkväden. Det går så långsamt. Det är så bra. Det är så ... Mikael Wiehe?

Jag vet inte om jag är hemma i Malmö, men i dess ständigt förändrade litterära klimat trivs jag. Man sjunger samma fina sånger, men med nya röster. Jag sitter med en bok som jag snott från ett bibliotek för längesen, Mikael Wiehes sångtexter och ackord. Jag tänker på när jag cyklade längs havet, lyssnade på En sång för dårarna i freestylen, Mikael sjöng. Det var tidig kväll och jag gick in på krogen Bullen. Där satt han! Han pratade med en yngre kollega: ”Nej nej nej”, sa han som en trevlig, mycket bestämd och exalterad skollärare, ”Affe var inte Socialdemokrat, han var demokratisk socialist. Det är en jävla skillnad!”
”Du är den jag kunde va”, sjunger Mikael Wiehe, är det en uppmaning? Jag tror det.
Om jag har formats av Mikael Wiehe? Givetvis inte. Jag har formats av Björn Afzelius.