Alla idioter ... och andra

I detta sjuka samhälle. Jag lyssnade på ett bandbrev igår, min mormor. Det var inte riktat till mej. Jag saknar ofta min mormor. Hon var som jag på vissa sätt, godhjärtad och besvärlig. Hon var generös och rolig. Jag skrev en dikt efter hennes död, när vi hade tömt rummet på hemmet. Den är tänkt för uppläsning. Nu ska jag till doktorn.

rummet är tömt nu Elsa
nu finns det ingenting kvar
bara tomhet i luften
bara regnet och hösten
den spruckna rösten
har tystnat
och inget inget finns kvar
bara vanliga tråkiga dar

solen slår in i det tomma
solen slår in som ett spjut
ett spjut som slår hål i isen
som öppnar en iskall grav
i ett sugande kolsvart hav

som ett spjut som ett spjut som ett spjut
ett spjut i ett barn som gråter
ett barn som inte förstår
att dagarna går
det blir vinter och vår
det blir höst och allting tar slut

som ett spjut som ett spjut som ett spjut
ett spjut i ditt hjärta
som vulkanen
som smärta
som smärtan i ditt lilla bröst
när den tystnade, tystnade din röst
vulkanen som dog
en häst och en plog
en ogenomtränglig skog
och ett spjut et spjut som ett spätt
ett spätt i jorden och ingen hör orden
det är slut det är slut det är slut

rummet är tömt nu Elsa
vulkanen är utan glöd
ett spjut i mitt hjärta Elsa
du är död du är död du är död