Utanför skolorna kunde vi samma sånger

Jag drömmer om vänner ibland, sådana jag träffar och sådana jag inte träffar längre.
Jag drömmer om den svarte korthårige taxen Sebbe. Jag drömmer att han lever och att jag är förvånad, han är ju jättegammal.
Det är inte mardrömmar, men sällan bara trevliga drömmar.
Jag sover dåligt.

Jag läser PO Enqvist ståtliga bok, självbiografi. Jag läser om alkoholproblemen.
Dom som förstår förstår, även om det alltid ser olika ut.

Jag tänker mycket på Mikael Wiehe, jag har så många idéer.
Jag kanske borde skriva mer och tänka mindre.

Jag hör ett dansband spela en boogie-woogieversion av Purple rain.
Allt sitter i utförandet.
Dansbandslåtar kan göras bra av en artist som menar allvar.
Dansband är bara underhållning, fint så. Men skamligt att slakta en av världens bästa kärlekssånger.
Waterboys har gjort en fantastiskt version av sången. Prince fortfarande den bästa.

Jag tänker ofta på tidiga Depeche Mode, så bra dom var. Och det andra bandet, med Moyet och Vince Clarke. Så många fantastiska melodier. Och han, Sal Solo.

Jag undrar vilket stort språng Ivar Lo tog när han skrev sina första böcker, och när han blev erkänd och berömd. Jag undrar hur tiden var då.

Vi får emellanåt nyöversättningar av äldre utländska klassiker. Ibland undrar jag om det är orättvist. Varför inte nyöversätta svenska klassiker.
Varför inte skriva en Gentlemen för 2009, så som Klas Östergren skulle göra med Röda rummet i ... just Gentlemen.

Och kulturutredningen ligger på bordet, vilket borde innebära en ännu mer förytligad kultur. Att det ska vara så svårt att förstå att den säljande litteraturen inte hade funnits utan den mindre säljande, den mer nyskapande, och, ja ... varför inte mer kvalitativa. Det flyger i luften.