Uppståndelsen är här

Kära barn, Jesus kunde inte dö. Han återuppstod. Var inte rädda.

Nu pratar vi om den västerländska (ego)kulturen, som jag själv absolut är en del av. Bara det att jag skriver vi, det är ju endast jag som pratar, visst, skriver.

En kväll satt jag i ett fönster och rökte en cigarett med en rödhårig kvinna. Jag var nyss fyllda trettio och hon var tjugosju. Det var 1999, åttonde december. Av någon anledning hade jag lyckats se till att mitt blandband spelades på en bandspelare som vi hittat nånstans. Jag började bli kär i henne då, jag älskar henne nu. Jag har aldrig fattat varför hon älskar mej.

Jag lyssnar på Uprising. Bob Marley. På Skärtorsdagen. Det var längesen sist. Det var på balkongen, radhuset vi hyrde i Landskrona. Vid hamnen. Tre våningar. Jag minns att jag stod där och bara ... tittade, längtade. Som jag hade gjort så många gånger tidigare i Borstahusen, i mitt pojkrumsfönster högst femtio meter från havet.

Så kan ni gnälla, ni som inte fattar, havet är längtan bort och ron att bara ligga i. Att ta ett badkar ibland. Det är inget konstigt.
Så kan ni gnälla om romantik och annat ni kan komma på, men en verklighet är en verklighet.
Alla riktiga människor jobbar på att hantera sin egen.
Alla riktiga människor jobbar på att förstå och hantera andras.

När det regnade i Berlin. Johanna kastade ett paraply på mej.

När vi var lyckliga i Berlin, en annan gång. Johanna skulle något. Jag skulle bara promenera. Det var då jag för första gången förstod Songs for Drella. Det var då jag rös i det annars varma Berlin. När jag slet ut ännu ett par ökenkängor.

Jag hade köpt ett par nya ökenkängor något år tidigare.
DEt var påsk. Det var år 2000. Det var påsk.
Dom hade maskeradkostymer. Kan man säga. Dom som paraderade gatorna i Burgos, i Spanien.
Johanna och jag tågluffade. Vi skulle snart gifta oss efter mindre än ett halvårs förhållande.
Man firade, sörjde, påsken och Johanna blev magsjuk.

Jag har tre par ökenkängor. Dom blåa som jag nästan aldrig använder. Jag är rädd för färger. Dom mörkbruna och dom beiga som är trasiga nu.
Så istället för Italien och Kroatien vill jag till Spanien och Portugal. Det är där dom bästa dojorna finns.
Elsa säger att hon också vill till Spanien. Anna har ingen talan. Johanna är svagt positiv.

Jag lever (knappt) på språket. Jag kan inte serbokroatiska eller italienska. Johanna är bra på franska, hygglig på spanska och portugisiska. Jag vet hur man nickar lätt, och ryter på tyska. Det är bra när man åker tåg genom Europa.
Jag vill kasta mej ut, men ändå vara trygg.

The Sion train is coming to me, sjunger Bob Marley.
Jag har aldrig varit en del av den kulturen, men hyser stor respekt för den.

Jag gick igenom gamla dagböcker. Jag hittade en text om att jag var säker. Jag älskar henne. Jag hade trott att den förmågan var försvunnen. Den tjugosjätte maj har vi varit gifta i nio år. Jag kan bara säga tack. Uprising. Allt återuppstår.
Glad påsk