Sunday, May 24, 2009

Punk och kärlek

Det var i skarven åttio- nittiotal. Vi hade texterna till Ebbas Kärlek och uppror. Och egna låtar. Vi åkte till Köpenhamn. Det var Jocke och Henke och jag. Soffan och Malin. Mia kanske. Det var säkert några andra också.
Det var tjejerna mot killarna när vi spelade på Ströget. Vilket band som kunde få in mest pengar.
Vi behövde pengar, vi hade oftast bara till färjebiljetten.
Tjejerna var snyggare och vann, tror jag.
Jag minns att vi träffade Niklas på muren (som är borta nu) vid det som kallades Punktorget. Jag minns vad vi gjorde. Jag minns att det förekom civila poliser.

Jag saknar Danmark. Jag kan bli nostalgisk ibland, men jag saknar inte den gamla tiden.
Men jag saknar Danmark. Fram till för inte så många månader sen brukade jag åka en gång i veckan, sitta och skriva och läsa danska tidningar. Sitta och glo och suga in. Det kallas arbete i min värld.

Vi åkte till Helsingör, Jocke, Henke och jag. Den slitna innerpåsen, Kärlek och uppror. Har vi inte grävt för många hål. Kal P Dals Jonnie. Nåt med Gasolin. Helter skelter, Roadhouse blues, Århundradets brott.
Några lumparpolare från norra Skåne gav oss vars femtio spänn och fri öl på torget, om vi spelade minst en låt av Hasse Kvinnaböske. Jag kunde Skomagareanton och Änglahund, sen var det Ebba. Jag har för mej att vi fick dricks också.
Den dagen drog vi ihop tillräckligt med pengar för att kunna gå ner på Holger Danske och lyssna på … bluesrock. Jodå.

Jag saknar Danmark. Jag har haft en ekonomisk buffert i flera år. Stipendier, förskott på böcker. Tidningsskrivande, uppläsningar, föredrag. Inkomster som hållit mej flytande underskottsmånaderna.
Nu klämtar klockan inte lika ofta och glatt längre.
Nu kostar det mer att åka till Danmark, kronkursen.
Men det vet vi ju, tidvattnet vänder. Efter regn kommer solsken. Efter åskan öppnar sej himlen alldeles blå och vinde har stillats. Det är då man badar skönast, när allt är fridfullt men vågorna rullar i efterdyningarna.

På hemväg från Helsingör. I Helsingborg. Satte vi oss på tåget till Oslo, ville väl bara vidare, bort. Men ångrade oss och gick på motorvägen till Glumslöv där vi äntligen fick lift. Lastbilarna rullade som monster i natten, tutade.

Det rullar vidare. Det ska bli två bokutgivningar i år. Och två nästa år. Då jävlar ska det börja rulla på riktigt.

9 comments:

Liz Wennberg said...

Grattis till fyra bokutgivnngar! För mej blir det... få se, ska räkna. Noll.

Funderar på att lägga ner eländet som kallas: jaså-du-tror-du-kan-bli-författare

Går inte. Omöjligt. Tror jag.

Nu ska jag gå och skriva på ena manuset. Patetiskt.

//L

ps. finns det några knep för att lyckas?

Jonas said...

Det enda knepet är att köra sin grej, vara målmedveten och inte ge upp. Att kunna slänga idéer ibland, eller ändra, att kunna märka när något inte håller måttet. Tycker jag. Hur gammal är du? Det tar tid. Vill man så kommer man loss så småningom.
Jag väntar fortfarande på ett genombrott.

Liz Wennberg said...

33. Inte 14-20 som alla tror. Jag kör min grej. Ibland tror jag att min grej är helt fel och jag är osäker på om jag kan ändra mitt språk speciellt mycket.

Det är svårt att inte ge upp. Det som håller mej kvar är positiva kommentarer från tre förläggare. Utan det stöd de gett mej via mejl hade jag börjat knyppla.

Däremot kan jag se en viss mognad i mina tre manus för vuxna. Det första gick i 200, det andra vävde jag mer i och det tredje känns det ut som om jag landat lite och är det manus som jag känner mej mest bekväm med, trots att det är kanske något man bör låta bli att skriva. Jag vet inte var gränsen går...

Liz Wennberg said...

... näst sista raden ska det stå: låta bli att skriva om.

jonas said...

Jag gav ut min första bok när jag var 29. Det var på ett litet förlag. Då hade jag under flera år publicerat mej i tidskrifter och antologier, skrivit en del i tidningar. Inte superofta, men då och då. Jag har gått två olika skrivarlinjer i sammanlagt tre år, plus en skrivpedagogutbildning. Allt på folkhögskolor. Jag började tidigt med uppläsningar, man får ett kontaktnät, det är inte oviktigt.
Har du provat tidskrifter som 00-tal eller Pequod? Har du provat mindre förlag?

jonas said...

Förresten, man kan ge ut böcker själv också. En av dom böcker som kommer i år ger jag (och fotografen Thomas H Johnsson) ut genom vår kulturförening. Nu har vi ju det nätverk som jag skrev om tidigare, då går det lättare att fixa finansiärer. Vi har tidigare gett ut en text/foto-bok och den gjorde vi bra förtjänst på.

Liz Wennberg said...

Ja. Både stora och små förlag har jag testat, men jag har flera jag kan skicka till fortfarande. Kruxet är att det är kostsamt att skriva ut några kopior. Bara tre kopior bli ju nästan 750 sidor...

Ge ut själv är inget alternativ för min del. Jag har inte råd för fem öre.

Varken 00-tal eller Pequod har jag varit i kontakt med. Hur erbjuder man sina "tjänster" utan att verka för desperat?

jonas said...

Skicka några kortare texter (upp till cirka 10 000 tecken) som kan stå för sig själva. Är det en del av en roman så skriv det. Mer behövs inte, men det är ett trångt nålsöga.
Ring upp redaktörer på förlag och fråga om du kan skicka bara en del av boken, eventuellt om du kan skicka via mejl. Det blir billigare, men är inte alltid populärt.

Liz Wennberg said...

Jag har försökt leta rätt på de förlag man kan mejla till, men det är få som tar emot via mejl.

Är mäkta sugen att lägga ner detta, men det vore som ett självmord. Faktiskt.

Tack för tipsen.