Würzburg

En lyftkran vid floden Main. En lyftkran från 1700-talet. Jag berättar för mina barn om pråmar med kol från gruvorna i Polen och Belgien. Jag tar seden dit jag kommer. Hur skulle det annars se ut. Jag berättar på innovativt knagglig högstadietyska, med några ålderdomliga bibelord inflikade ibland. Elsa undrar om vi är på Island. Anna ser ut som en apa eller en kines med stora förbluffade ögon. Jag blandar in lite sydtysk åttiotalsslang.

Nena. Åttiotal i Landskrona. Du minns väl Nightlife. Diskoteket på baksidan av Hotell Öresund. Där drömmar alltid dog. Drömmar som byggdes upp i dagar, veckor. Drömmar som dog. Jag var för ung och klen. Blandningarna i flaskorna och burkarna smakade skit i ljuset i olika färger.
Och jag minns den söta tjejen som var ännu yngre. Tolv eller tretton. När hon skar sina handleder när en dröm om kärlek dog.
Men hon överlevde.
Och min storebror. Han var väl femton. Nena. Nittionio luftballonger. Det var min brorsas paradnummer. En vildsint enmansdans och jag satt ensam med en döende dröm och någon sorts stolthet.
Men det var jag som borde vara i det vandrande ljuset.
Men jag spydde i trappan och trodde att jag var vilsen på museet. Kunde bara se det där flygplanet. Kunde bara se att jag störtade, ner i källarhålan på Citadellet. Kylan och fukten och jag minns mej och den söta tjejen, blodet som hade levrats när vi satt vid kajen på varvsområdet.
”Dom där lyftkranarna har nog sett en del”, sa jag, med hemliga dikter i huvudet.
”Dom har inga ögon”, sa hon, med blicken fäst någon annanstans.
Någon annan.
Alltid någon annan i dom andras ögon.
När månen var full och speglade sej vingligt i hamnens vatten.