Schweden Schweden

Da capo. Det är ett radioprogram. Och ska du fortsätta lyssna får du koncentrera dej. Jag är trött på latheten, flatheten.
Da capo. Och det tar mej någonstans. Jag vet inte var. Kanske till en trygg barndom som jag inte minns. Men musiken fanns, överallt.

Final i Franska öpnna. Och det tar mej någonstans. Till Wimbledon. Det finns saker jag aldrig kan förklara för bekanta som är mer än tio år yngre. Som att växa upp i svensk tennis storhetstid. Davis Cup i Australien. Australian Open. Wilander i Paris. Men! Björn Borg i Wimbledon. Björn Borg spelade aldrig Australian Open. Björn Borg drog sej tillbaka vid 26. Björn Borg hade lätt kunnat vinna 20 Grand Slam-titlar.

Ashes to ashes. David Bowie.
Och på något sätt: Dirty deeds done dirt cheap med AC/DC.

Leaving songs. Stuart Staples. Det är där någonstans. Som jag hör hemma nu.
Och mördarsniglarna fanns inte i Limhamn innan, bland hopptornen och lekplatserna i trädgårdarna och varför ska man lämna sin borg, sitt reservat.
Människor gör så. Alltså. Gör inte.
Alltså. Håller sej inom den allt snävare cirkeln.
Mördarsniglarnas avkommor fastnade i pressenningen från kolonistugan. Nu är dom invandrare i Limhamn också. Det rör mej inte så mycket som en sommar i Landskrona för inte alls så längesen, när någonting absolut inte hade planat ut. När det bara kändes som roligt att locka dom till den där spannen med öl. Eller vara hårdare bödel med en liten spade som yxa eller giljotin.

Det minns jag. Den knähöga daggen över ängarna och allt var som skimrande spindelväv. Och gräset var vått av daggen i torkan. Tidigast uppe på morgonen. Och ensam. Inte som när jag liten var ensam och … ensam.
Ensam som något skönt. Som något nyfött.
Det är inte min ensamhet jag räds.
Det är dom andras.

Brothers in arms. Dire Straits. Förbannat bra låt. Why worry.
Mikael Wiehe. Weekend i Harare. … ska nya röster sjunga.

Da capo. En inspelning från Telefunken, 1938. Två år efter Olympiaden i Berlin.
Malmöpartiet vill återinföra (ja, ”återinföra”) ett danspalats i Malmö. Svinen fläskar på.
Kommunen måste offentliggöra dömda vålds(-, min rättelse) och sexbrottslingar,så att alla får reda på vem man ska se upp med.
Trafiksyndarna då, den största gruppen? Och dom ekonomiska brottslingarna? Och hur ska offentliggörandet se ut?
Det är så lätt att vara populist med infantila åsikter. Man kan hävda och lova vad som helst. Man behöver ju aldrig bevisa något.
En del av mej önskar så hjärtligt 50% av rösterna till SD. Det hade varit ett spektakel att krampaktigt skrattande åtnjuta. Medan jorden går under eller tidvattnet vänder. Och sköljer upp alla drunknade idioter på stranden, kippande efter luft och den exploderande markanden för skampålar räddar vårt ädla Svea Rike.

Det är väl så med Dire Straits. Dom tar mej någonstans. Det var väl någon sommar i tonåren. MTV var fantastiskt men man hade knappt sett något. Tjejerna gick topless och man tog av sej kläderna när man duschade. Live Aid. En annan tid. Och ändå var man bara rädd eller nervös. Orolig. Hamnade med folköl och ensam och böcker och freestyle. Och i något tält ibland med fingrar och varma händer. Och bröst. Och osäker. Men man hade ju sett dom brösten innan. Och det var inga tvåmeterskukar så långt ögat nådde.
Jag är alldeles vilsen.

Och Toni Holgersson får frågan hur han kan prata så löst och ledigt om det hemska livet som pundare, hemlös. Eller boruntare.
Ja, och hur kan dom bo på jordgolv.
Och dom som som som som … inte är som vi.
Bra eller inte. Man anpassar sej efter det liv man är mer eller mindre tvungen att leva. Att inte vara som du betyder inte, vara dålig och fel och fruktansvärd. Betyder inte att man är olycklig.
Bara för att du inte har verktygen att förstå.

Malmöpartiet: Kommunen ska hyra en vaktstyrka med uppgift att göra Malmös gator tryggare. Inga problem. Blattevakterna ställer säkert upp gratis. Nädå, det kostar inget.
Och apropå på det: Beslutande kommunala folkomröstningar så fort 5% av väljarna begär det, så kan inte makthavarna köra med folk längre, utan måste rätta sej efter folkviljan.
Visst, pöbelmakt fixar vi gratis. En fis på tvären, och marsch till valurnorna.

Och jag orkar inte kommentera den präktiga Johanne Hildebrandt. Men läs och kräks i samma hink, hennes plågsamma krönika i Aftonbladet. Sjätte i sjätte i Aftonbladet. Björn Borgs födelsedag, respekt!

Jag är inte den som vaknar med ett leende och sminkar mej och klistrar fast det där leendet på jobbet, på bussen, på toalettsitsen.
Jag cyklar och simmar och sitter och antecknar och väntar på att kvällen ska bli natt och allt blir så roligare när man måste sova och skiter i det. Och ännu en trött morgon.

Nadal, din fjåne, respekt!