Skynda dej älskade, skynda att älska

En mycket stark läsupplevesle.
Jag har ofta skapat min egen lycka, och olycka. Det blir så när man på något sätt är, känner sej, utanför.
Jag har svårt för koketterande om att vara annorlunda. Jag är fullständigt normal. Men på något sätt lyckas jag gång på gång att känna mej obekväm i andras sällskap, dagis- och skolföräldrar. Affärer. Alla måste ha samma kläder, värderingar, tankar. Det är så lättläst, lättolkat, ospännande. Ointressant. Många gånger. Vi är ett homogent samhälle. Det är inget fy eller usch, det är bara … reaktion, subtilt.
Jag blir ofta trevligt bemött. Det är inte det. Det är något annat.
Jag kan kompromissa. Men jag kan inte vantrivas. Men jag kan inte låtsas. Jag kan inte göra saker som jag tycker är fel. Jag kan inte hålla käften.
Jag kanske bara är lat.
Men det är en känsla som stör i magen. Jag lyssnar på min mage.

En mycket stark läsupplevelse.
Jag var igen min egen lyckas smed (med stöd från andra). Vi bodde vid hamnen i Landskrona då, 2004 och 2005. Benno stod och rökte på gården som var skyddad från västvinden. Fönsterna i radhuset på tre våningar var salta och otydliga i solskenet. Dit kan jag också längta tillbaka. Benno också, kanske. Jag träffar honom i Landskrona. Han är väl sjuttiofem nu. Han ser tärd ut. Inger dog, det tog ungefär trettio dagar. Dom var ett trevligt par. Det var en trevlig gård. Och Elsa som en liten maskot. Hon lärde sej säga grävskopa när vi cyklade längs havet och vallgraven till hennes dagis. Man byggde finlägenheterna i Nyhamn. Jag satt i kolonistugan och skrev En sång för Sonny och Karola.

Det är ofta på olika platser som jag stannat upp en stund och bara tittat och fyllts. Allt detta! Har givits mej.
Det är ofta jag, lakoniskt tror jag, insett att det är förgängligt.
Allt detta kommer inte att tas ifrån mej, men det kommer att förändras. Försvinna, om man så vill.
Jag lever i ständigt medvetande om att shit happens, and happens again. Kan du leva med det, sjunger Pelle Ossler. Jag kan leva med det.
Det gör mej inte kall eller cynisk. Det gör mej bara beredd.

En mycket stark läsupplevelse.
Jag har alltid tyckt om Warren Zevon. Kanske mer av princip än av kunskap eller erfarenhet. Kanske för att jag brukade läsa om honom i Schlager och Slitz på åttiotalet. Någon låt här och där. Men aldrig mer. Jag har aldrig ägt en skiva av karln.
Så lånade jag en samlingsplatta på bibblan, satt och lyssnade i boden hela kvällen, blev fångad.
Så öppnar sej världen, mitt liv, bakåt. Till Landskrona och det var januari och jag gick in på museets kortsida, och det var ju den där vinden och det var inte samba och popcornskarneval med Idol- och melodifestivalidoler. Det var en måndag eller tisdag och jag lyckades fixa till det där jobbet med att göra en bok om Landskrona, olika röster om stan. Jag som skribent och redaktör.

Kära vuxna barn. Denna rädsla idag. Osäkerheten. Att inte passa in. Att inte vara rätt. Visst, i ungdomen. Men det sker långt upp i åldrarna. Sluta snegla så tydligt pseudocoolt nervöst. Sänk garden. Spänn av. Ta av badkläderna när du duschar och bastar. Börja där.

En mycket stark läsupplevelse.
Jag har nog följt hela Stefan Lindqvists journalistkarriär. Först var det mest hårdrock. Sen skrattade man på olika sätt åt hans fredagskrönikor Slagskott. Ibland var han rolig, ibland töntig. Bättre och bättre. Jag blev äldre och äldre, inte brydd om vad som kunde tänkas vara rätt eller fel i andras ögon.
Så fick jag hans bidrag till Landskronaboken, som handlar om Landskrona, om en stad och människor som är vana att få smällar, att resa sej, för det finns inget annat val.
Stefans bidrag som till stor del handlar om att växa upp, att närma sej en av den generationens tysta fäder. Att se honom tyna bort och hela kroppen skriker om allt man vill höra allt man vill säga. Som aldrig blir sagt.
Stefan Lindqvist citerar Warren Zevon, Boom Boom Mancini: ”Some have the speed and the right combinations, if you can´t take the punches it don´t mean a thing.”
Det är en helt annan desperation. Du hinner inte. Du måste hinna. Du hinner inte.
”So hurry home early, hurry on home.”