You look like me, but please don´t turn in to me

Jag blir av med saker igen. Förra veckan mitt moderna Jojo-kort. Igår mitt Öresund runt-kort.
Jag visste inte att det skulle vara min favoritmusik på Strandborg. Men det var det.
En snubbe. En orgel. Förinspelat. Svensk dansbandsmusik på dansksvenska. Det är min kopp te.
Och Windy förstod.
Leva livet, Gyllene tiders dänga, slaktades.
Fick mej att minnas Spiddekagorna. Mitt första band efter QK:s uppbrott/paus. Så illa slaktade inte vi den.
För övrigt: Inga lättöl eller alkoholfria på Tycho Brahe.
Picknick på tåget till Köpenhamn.
Det dyra Jernbanecaféen för turistandets skull.
Sen dom där Tom Waits-människorna som inte pratade om Tom Waits. Överlag trevliga.

Vi ramlade ner i röken för längesen. Holger Danske. Ramlade upp och ut i en annan sorts natt. Alldeles dimmig. Såg du mej då. Om du nu ser allting. Hjälpte du mej då, med våta byxben och alldeles torr och ledsen och ensam, morgon efter morgon.
Jag tycker att jag tjutit ut så många gånger: Hjälp!
Jag tycker inte att jag fått svar.
När jag är där nere.
Det är jag inte hela tiden.
Knappt ofta.

Att vara lycklig.
Kan du svara på den frågan.
Att inte vilja vara med längre. Det har jag inte tänkt i många sekunder åt gången.

Jag hade tänkt att skriva jovialiskt. Jag kan det. Tror jag. Men inte nu eller nu.

Jag minns att jag målade hus när jag hörde Instant repeater 99, och Common people, för första gången. Två av dom bästa sångerna.

"You think I´m joking, try me, come on try me tonight. I did what was wrong though I knew what was right."