Sann sorg

Nu har det gått några timmar och bedrövelsen har övergått till saknad.
Det kunde. Det kan. Vara så i dom där solnedgångarna. I sångerna. Nu lyssnar jag på Bente, Ulf Lundells mästerstycke från det tidiga sjuttiotalet. Just då. Just nu. Den sargade kvinnan. Hela Stefan Jarls modstrilogi, fast givetvis inte, i en sång, om en kvinna. Av en man.
Som min novell om Katja, kom jag att tänka på nu. Fast Bente är bättre.

Och ibland upplever jag sorgen: Varför valde jag inte. Varför väljer jag inte. Musiken.
För att jag inte klarar det ensam. För att ingen vill det jag vill.

Men bedrövelsen, sorgen, saknaden.
Dennis Lehane. Ett land i gryningen. Möjligen tveksam översättning någonstans. Ulf Gyllenhak, när kommer en roman i ditt namn igen?
Kanske är boken någon gång lite yxig.
Men 762 sidor om tiden 1918/19. Så mäktigt.
Jag saknar den så. Jag vill ha den oläst igen.

Så vad gör jag. Lyssnar på Prärien igen, en bräcklig ung man söker. Lyssnar på Inte ett ont ord, en äldre man, maktlös vid ett stup i en sorg, ett bokslut, en vetskap. Ett hopp.
Jag läser Klas Gustafssons bok om Tage Danielsson. Ett ljusare liv. Kanske. Inte.