Du skal elske din naeste som dig selv

Du tror att det blir brötigare grötigare. Det blir renare på danska.

Igen och igen på dom igen försenade tågen över sundet.
Igen och igen till Vesterbro, Istedgade, Sönder Boulevard, Gasverksvej, Vesterbrogade.
Igen och igen, få känna att saker ser annorlunda ut. Tivoli och hygge och bara dumma rasister. Svensken vet inte ett skit och slår sej för bröstet.
Igen och igen, läser äntligen Harper Lee. Läser Jolo. Läser Jan Sigurds Under mitt paraply. Han vet att återanvända texter, den gode Sigge. Och han gör det bra.
Som Slas.
Som Rådström och Forsell. Som Gunnar Ekelöf.

Dom flesta danskar tycker dock illa om Pias inräde i den svenska valcirkusen. Upplever jag det som när jag läser tidningarna som är modigare än dom svenska, när jag lyssnar på människors prat. Det gör inte danskarna varken bättre eller sämre. Det är bara en ovetenskaplig reflektion.

Man får reflektera, man bör göra det.

Så blir jag trött på röken utan att yrka på förbud. Man kan ju byta ställe.
Den irländska med ljusen och kypare som säger buddy, eller buddie. Jag vet inte. Det är en svår dialekt.

Och kyrkorna. Den med heltäckningsmatta vid Vesterbro Torv. Bland hårförlängningsaffärer och kukförlängningsattraper.
Bland bibelorden. Och en mjukare tystnad och stillhet. Inga skolklasser här. Inga turister.

"Var är Slas och var är Pimme", sjunger Stefan Sundström.
Jag såg Lasse Söderberg med hästsvans.

Igen och igen och igen har jag en tid att passa. Igen och igen och igen vaknar jag för tidigt.
Men jag simmar och det känns bättre.
Vattnet som smeker. Bastun. Lugnet.