Tell me you

"I loved you in the morning", sjunger Leonard Cohen.
Det finns måndagar och måndagar.
Hey, that´s no way to say goodbye.
Av någon anledning (och jag är stressad av ansökningar som ska in, texter som ska bli klara, pengar som jag inte vet om jag får) känns den här måndagen tämligen ljuvlig.
Kanske för att det blev en trevlig söndag med trevliga människor, trevliga barn.

Nu sjunger Robert Forster den magnifika Demom days. Och sorgen och svärtan bränner rakt in. Jag tror jag vet vad han snackar om.
Men, som Ulf Sturesson sjöng, idag är en bra dag.
Kanske är det för att jag vet att jag ska åka och simma sen. Att jag ska träffa en person sen.
Kanske är det för att jag alltid, inte försöker, utan alltid tänker: Det ordnar sej.
Kanske är det för att jag upplevt dom där demon days tillräckligt många gånger, så lite skit är inte mycket att hänga upp sej på.

En sång som jag blev mycket drabbad av när jag var elva eller nåt var I don´t like mondays med Boomtown Rats där Bob Geldof sjöng. Jag har alltid tyckt att Bob verkar vara en bra kille. Eller, en kille med patos.
I don´t like mondays är en förbannat bra låt. Men det kan vara en låt för barn och latmaskar. Då pratar jag om texten.
Sången bygger på ett verkligt fall där en flicka dödade två eller tre anställda på skolan hon gick i, skadade flera elever. När hon fick frågan varför? svarade hon att hon inte tyckte om måndagar, att det liksom livade upp dagen att få skjuta, mörda, en smula.
Och, om jag förstår texten rätt, menar Bob Geldof att man inte ska fråga om anledningen, för det finns ingen anledning.
Det håller jag inte med om.
Givetvis pratar Bob Geldof om något annat, han sätter fingret på meningslösheten. Han sätter fingret på en föräldrageneration som inte ser, eller inte bryr sej, eller inte vet vad man ska göra när barn/ungdomar uppenbarligen inte mår bra, inte passar in.

I vårt samhälle är det största problemet att man sällan (och då pratar jag i första hand om er, känslomässigt och empatiskt okunniga politiker) orkar leta anledningar och det bidrar till att problemen fortsätter eller eskalerar.

In the ghetto är på så sätt (i all sin svullenhet och sentimentalitet) en mycket bättre socialrealistisk text om hur ett problem uppstår, och varför.
Glöm aldrig det ordet innan du kastar sten i ditt glashus, varför?