En svarvare tog upp metallbit efter metallbit vid vårt bord på krogen. Det var fotboll på teven, tror jag. Han satt inte vid vårt bord egentligen. Inte kvinnan i rött heller. Och metallbit efter metallbit upp på bordet. Någon försökte passa ihop bitarna men fick veta att det inte gick. Det var surrealistiskt och jag och en kompis tittade på varandra och skrattade, som att en salongskvinna från överklassen plockat fram minkboor, räv- och loditon och bara fortsatt, fyllt bordet. Senare böjde sej kvinnan i rött över mej och skällde mej för att håna arbetarklassen, dom som byggt och byggde vårt samhälle. Där och då kände jag mej trött på delar av Möllevångens kvasiradikala och humorlösa befolkning. Men ändå, jag undrar vafan det ska vara för mening med det här. Vad är det för ett liv att vara nöjd i, att låtsas vara nöjd i. En damm med trasig fontän, godispapper, och en smutsig ballong ovanför torget. Eller som Britt-Marie, 73 år, sa: "Det var ett trevligt ställe tills dom bombade." Men pizzerian och spelbutiken finns kvar. Nya ägare. Något som alltså brann. "Ta det med Lasse, han tränade en månad i öststaterna när han var femton. Världs- och europamästare." Så. Inga pengar, ingen alkohol. Kanske finns en nergrävd nyfikenhet. En massa. En jämnare, gråare, tråkigare massa. Bibblan är stängd och i tre timmar ligger jag i badkaret och läser Vänner för livet. Per Hagman. Tack så mycket, du räddade mej den här gången.