Medan jag lyssnar på Kill your sons med Lou Reed ska jag skriva om böcker som du borde läsa. Allting måste på något litet litet sätt nästan höra ihop. Det försöker jag förklara för min kurator, som om hon inte vet det redan. Men i min värld är det min unika värld. Och det är därför Rolf Almström är så bra. Hans allmängiltiga alldeles egna värld. Jag läste hans tre 90-talsböcker Sånt man säger, Vanans makt och Mucka när det begav sej. Jag minns att han inspirerade mej, vidgade mina vyer med sina på något sätt öppna klaustrofobiska, underhållande, svarta, lysande (nu sjunger Lou Vicious, allt hänger ihop), trappuppgångarna, lukten av piss och rök och alkohol. Rolf Almström, du bara försvann från min värld. Nu är du tillbaka. Vilken fröjd! Att få besöka dej igen, dina gamla verk som nya, som att komma tillbaka till den där lilla fiskestaden vid Atlanten, känna samma sköna doft av grillad fisk och olivolja, men nya tonfiskar, men tonfiskar. // Och jag låg i badet och läste, tänkte, vad gör du nuförtiden, Rolf. Det visar sej att det kom en roman 2009, Svart arbete, på Bokförlaget Mormor. Crister Enander berömmer den i TidningenKulturen. Den boken ska jag ha tag i, Rolf, det lovar jag. (I´ll be yout mirror, Lou solo, skitbra, på riktigt, Lou Reed sjunger på riktigt, pratsjunger, men på riktigt, av nödvändighet, av ett tvång). Rolf Almström är på riktigt. Jag skulle säga andra saker, men inget lika viktigt. Och efter världens vackraste sång (Coney Island baby) kommer världens sorgligaste sång (The Kids).

Jag måste lyssna på The Kids en gång till. Det gör så ont när barnen gråter. Att bara känna, inte förstå, bara känna smärtan, innanför, utanpå, nålar eld kyla, bara smärta, fysisk psykisk, bara smärta och total hjälplöshet och ångest.

Perfect Day. Claes Andersson. Hans roman Ottos liv börjar: "Hur känns det att bli skjuten i huvudet?" Apropå allt det andra. Claes Andersson. Sjuttiofem vårar. Ottos liv kom förra året och blir den första bok jag läser av Claes Andersson, som jag bara har hört och läst gott om under flera år. Men aldrig tagit mej dit, och då är jag ändå mycket förtjust i finlandssvensk litteratur. Claes Andersson har varit politiker, finsk kulturminister, tillhör Vänsterförbundet. Det är en säregen lätt tyngd. "... som en säck med stenar kedjad kring hjärtat."