På väg till Charlotta Anderson

Jag röker väldigt sällan. Jag dricker aldrig alkohol. På kvällen igår blev jag klar med boken där det knarkas en del. Vad skulle jag göra? Så fylld av milt dunkande eufori. Så nöjd, skakig, nervös, stolt.

Jag satte mej på balkongen, rökte en Lucky Strike som blivit över från nyårsresan till Paris.

Vilken underbart frisk kyla det var.

Vilken underbar känsla det var. Som att vara tonåring igen, i väntan på bussen, på tåget, på färjan, på väg.

På väg till Charlotta Anderson.

Den sista delen i den sk Landskronatrilogin.

Jag vill att det ska vara spännande, vad ska hända härnäst? liksom. Smutsig realism. Äventyrs- och kärleksroman.

Jag tror att boken är hårdare än det mesta jag skrivit tidigare. Antagligen för att jag upplever samhället som hårdare, mer inhumant.

Och mjukare.

Jag vet inte vem som ska ge ut boken. Men det löser sej. Är inte den här boken tillräckligt bra, så är jag dum i huvudet och bör genast byta karriär.

Först lyssnade Charlotta, Pange, Blixten och de andra bara på Dire Straits. För att Dire Straits inte gjorde ont i deras liv. Kanterna var bortslipade mjuka. Jag höll på att bli tokig. Så Lou Reed fick hårda till det, tagga till det. Sjunga så som jag också skriver. 

Jag har inte skrivit en roman som är mitemellan Dire och Lou. Jag har skrivit en roman som är båda två. Som skaver mot sej själv.

Jag har sällan någon som sjunger på svenska när jag ska in i den världen, musiken är bara en kuliss. Jag kan skriva och skriva och plötsligt har jag lyssnat på musik i en timme utan att ha hört ett skit. Då får jag gå tillbaka, sen skriver jag och missar allt igen. DET är en ynnest. DET är vad det handlar om, ta sej in i en annan värld.

Men jag måste lyssna på musik som jag känner till. Inga nya upptäckter, tack! Och jag lyssnade på Frida Hyvönen, Ane Brun, Cowboy Junkies, Barbro Hörberg och Ulla Sjöblom, Kajsa och Malena. Och Leonard Cohen (Leonard Cohen måste till när jag ska slutföra). Och Lloyd Cole. Också lyssnade jag på The Tallest Man on Earth och Idiot Wind. För På väg till Charlotta Anderson handlar till slut bara om kärlek. 

Egocentrisk litteraturhistoria