Självbilden kontra andras bild. Jag kan verka besvärad och gnällig. Jag kan verka glättig. Någon kanske tror att mitt liv har varit tröstlös misär. Så är det inte alls. Alltid ett hopp. Det är möjligen ett släktdrag. Att konstatera det dåliga, men se framåt, inga slag är förlorade. Hos terapeuten pratar jag om en grundlycka som ändå funnits som en trygghet genom livet. Ett grundhopp, ett strävande framåt, vidare, bättre. Kom! Bättre dagar! Jag vet att ni finns där. Samtidigt: Jag minns oro. En allmän oro. Jag minns sånger. Jag minns människor som jag målade sorgsna tavlor av. Jag minns tidigt en samhörighet med de ledsna sångerna, de sentimentala. Och i det, tror jag, en ro.