... men det är samma känsla i maj. Havet ligger kvar. När jag var så mycket yngre och det första allvaret, den unge pojkens allvar, så ... allvarligt. Och ensamheten så ensam. Jag hade kanske fått tag på någon eller några folköl, femton sexton år. Maj i Borstahusen och kanske fanns det inga plankor ut på bryggorna, kanske var det redan som balansgången började, de första fallen och skråmade benen. Freestylen på, Björn Afzelius Dan Hylander Nationalteatern. Jag hade köpt ett litet paket Marlboro eller Prince. Och det var bara jag i den melankolin. Det stilla Öresund. Det är samma. Kanske inte samma ilska, men från samma tomma hål. Samma saknad och längtan från samma tomma hål. Jag skulle börja gymnasiet och jag skulle identifiera mej med allt som inte var helkonstigt, men annorlunda, utanför. Och detta skulle jag göra, inifrån, normal. Och det är maj igen, samma osynligt knutna näve i luften, samma känsla av utanför innanför, skrikande vanlig.