Först var det måndag, och mina ögon mina ögon, var normala. För jag har levt i andra tider. Röda ögon. Blurriga ögon. Gula ögon när jag, och det är mer än ett år och fem månader sen nu, hamnade på sjukhuset. Det är mer än ett år och fem månader sen, och jag har fortfarande ibland svårt att förstå den där killen som mer och mer blir Jonte Bergh, en fantasifigur, eller en skuggtvilling. Jag har alltid varit Jonas (eller Pibe), men han finns inte längre, spår av honom, men även hans rörelser förändras, som en lätt vaggande sjöbuse på snedden på torra land. Så jävla torr bakom ögonen, och förra veckan började med måndag och Anna fyller sex i juni, nu var det hennes första cirkusuppvisning. Som döttrarna förändras. Spralliga Anna blir allvarlig. Allvarliga Elsa blir sprallig. Men om man skrapar och tittar så är det Anna som är den ordentliga och Elsa den slarviga, och i lördags var det Elsas föreställning, Tandtrollsjakten, och på söndagen den vanliga uppvisningen, och då för något mer än ett år och fem månader sen, missade jag för första och enda gången, uppvisningen. Lades jag in på sjukhus. Kunde jag ha dött. Torr bakom ögonen. Det är sånt som inte svindlar, men nog borde svindla. Min terapeut säger att jag inte förstått hur illa det var. Kanske inte. Men jag blir förvånad varje gång, de få gångerna, jag gråter. Jag brukade gråta. Jag som var sentimental och bölig. Jag är fortfarande sentimental, i min torra ensamhet. Varenda gång jag gråtit har det handlat om barnen. Jag kanske förtränger en mycket djupare smärta.