Försommar och vinden tar ännu inte tag som på hösten. Pildammsparken. De som springer. För ett och ett halvt år sen i vintern: Åh, att få gå där och inte frysa, inte stappla, inte känna hur benen fötterna svullnar och spänner. Och försommar idag och jag vet att jag hinner, men precis, det extra drivet i trampandet på cykeln, vet att jag orkar. Och inne på Gastromottagningen: ”Du är ett mirakel.” Ungefär så säger Konstantina. ”Jag har läst dina journaler, du var så sjuk.” Det är insikten som smyger på mej, då och då och då, lite i taget, nu. Det är rädslan. Det är: Inte för bra inte för bra, då kommer något värre, då kommer syndafloden. Och på väg till Ölkaféet kör jag omvägen genom parken, det är försommar, där är den bänken, där satt jag då och då och då. Och jag är lite orolig i magen, saker som passerar mitt huvud, som har hänt ska hända, småsaker som blir stora. Och där sitter de gubbarna, och en kvinna, håller hårt i sina burkar. Och där brukade jag sitta. De kortsiktiga dagarna, svälja ner den akuta ångesten och dränka den. Och jag cyklar förbi Triangelns station, och alla tågresorna, Köpenhamn, Landskrona, Göteborg, burkarna, flaskorna, några öl och på väg, bort från det onda, en timme, två, några dagar ibland. Och nu, förbi Square Side. När man är i skuggorna alldeles för tidigt på dagen. När man bara vill se andra tärda, nicka stumt, förstå. Och nu, vatten och kaffe på Ölkaféet och där är en kille kring trettio, köper sin andra öl halvett på dagen och den blicken, den gången, det tempot, giriga små klunkar, bedöva så att krampen släpper, och möjligheterna kom och försvann, och nu, det är ingen saknad som gör ont, en vanlig saknad bara, ett vemod som sällan släpper helt. Men försommar, och vinden som tilltar är ljum, jag kan gå jag kan prata, tänka med min hjärna.