Jag läser amerikanska ikoner och fröjdas hårt. Ångesten. Teaterpjäsen i inledningen, amatörerna. Det pinsamma livet. Det omöjliga livet. Pretentionerna, ambitionerna som kväver allt. Det är en becksvart ångest ofta i Revolutionary Road av Richard Yates. Jag minns när jag nästan stannade efter varje steg, i vuxen ålder, gräver jag nu? Går jag in i en återvändsgränd nu? Blir jag den jag inte skulle bli nu? Philip Roths Envar börjar på kyrkogården och man följer huvudpersonens liv genom hans hälsotillstånd, kroppens tysta skrik och de två sönerna som vi aldrig hör prata, som säger så mycket. Så mycket hat som jag tror sipprar ut. Kan man gå tysta ett helt liv och missförstå varandra, gärningarna? All sorg och frustration som aldrig blir luftad ordentligt, aldrig nergrävd ordentligt. Bara skaver vidare och vidare, tillräckligt mjukt för att knappt märkas, tillräckligt hårt för att vara ständigt närvarande. Det är mera sällan nu, men jag stannar ibland, minns att jag stannade ibland, på en trappa till ett hus, på en brygga, en pir, på ett färjedäck med en räkmacka som väntar, öl, citronvand, och tänk att det blev jag. Jag läser amerikanska författare och fröjdas hårt.