Västanvinden blåste som höst. Ganska ofta tänker jag inte på att jag har läsare, bokläsare, bloggläsare, tidningsläsare. Vid Rådhustorget i Landskrona och slutet av juni och västanvinden blåste som höst och senare åkte Janne och jag bussen ut till Borstahusen. Väldigt sällan tänker jag på att jag har läsare. Vi gick genom fiskeläget och man kan se gamla saker, man kan se sin uppväxt, annorlunda med egna ögon, med andra ögon, försöka se något genom andras ögon. Vi pratade på: ”Ah, vilket vackert smidesarbete på husen här.” ”Där låg Höijers bierschapp.” ”Undrar om det bara fanns en smed i hela Borstahusen.” ”Då var ju Borstahusen en ännu mindre ort, tre fyra bierschapp.” Vi gick mot vinden till Pumphuset, vinden från Öresund in över fiskehamnen, småbåtshamnen, kulturhamnen, kroghamnen. Badhamnen. Medan vi väntade på att Ebbot skulle sjunga Johnny Cash pratade vi med en bekant från Landskrona förr. ”Ardennerponnys, min flickvän säger att det inte finns ardennerponnys.” Och jag visste inte om han skojade, vad som i så fall var roligt och jag tänkte på föl och jag frågade Janne och han frågade mej och vi enades om att det var ju konstigt, prata om ardennerponnys. ”Han är helt enkelt smartare än vi”, sa jag. Och Ebbot hade strul med gitarren men sjöng, och hammond, och saxofon, gör det mesta vackrare och utanför betong och glas och glas var Öresund gråvitt hotfullt, och molnen, och Ven och Danmark, som höst. Och jag tänker nästan aldrig på att jag har läsare. Och Janne och jag gick ut en sväng och för sådär ett år sen skrev jag här om två vänner som passar i gubbkeps, jag nämnde inte Janne. Janne: Jag tänker inte på dej som en kille i keps. Det är en bråkdel av våra stunder tillsammans som du burit keps. Du tänker ju inte på mej som en kille i slips (men jag klär i slips, du klär i keps). Och det är verkligen sällan som jag ser mej själv som en kille med läsare. Jag skriver bara, det är vad jag gjort och vad jag gör. Och västanvinden piskade som kall höst och jag skulle ta bussen tåget cykeln, till Limhamn. Stod där i regnet vid hållplatsen och där kom de, han som snackat med oss om ardennerponnys, och hans tjej. Och det var kallt. Och där kom bussen. Och lite lite värme smög sej på och jag satt längst bak i bussen, lyssnade på Casey´s last ride med Kris Kristofferson och då skulle de gå av och tjejen gick bakåt mot mej och jag lyssnade ju på Casey´s last ride och var i den världen och hon knackade mej på axeln och jag sa: ”Va?”. ”Sidan 58 i Conny och Karola”, sa hon och jag sa: ”Va?” och hon log. ”Ardennerponnys.” ”Aha”, sa jag och för åtta år sen kom andra delen i romantrilogin om människor från Landskrona, En sång för Sonny och Karola, den fick ganska många läsare, någonstans (inte på sidan 58 dock) skriver jag om ardennerponnys, det hade jag helt glömt (och i september kommer alltså På väg till Charlotta Anderson, sista fristående delen i trilogin).