Wednesday, November 06, 2013

Insekterna svärmar vid strålkastarna i Fuengirola


Tågresan från Malaga. Många stopp, hopträngda hus i gulbeige. Ibland skymtar jag havet på vänster sida, blått.
Den ganska smala remsan land mellan bergen och Medelhavet. Den hyperexploaterade remsan.
Jag kommer till Fuengirola vid lunchtid. Två spanska fyllon skriker på varandra utanför stationen.
Jag går ner mot havet, här gormar engelska semesterfyllon.
Jag kan köpa dagens Expressen i alltmöjligtaffärerna, eller Aftonbladet där Peter Kadhammar brukar skriva på onsdagar.
Fuengirola. Vi kom hit på 70-talet. Mina mamma, mina syskon och jag, min tandläkarpappa. Och andra tandläkare, vissa med familj. Det brukade vara i slutet av april, en lång längan och sen efteråt ... saknad.
Fuengirola. En trygghet. Byggnadsskelett då, byggnadsskelett nu. En trygghet. Och skyltar och de nya husen då är gamla hus nu, hotell med kalla klinkers eller nötta heltäckningsmattor.
Det ligger något deprimerande över Fuengirola.
Det är inte den bedagade stilortens charm.
Det är sliten masskonsumtion utprånglad utan nyanser bara.
Och den 57-årige engelsmannen i hockeyfrilla och linne, kraftig, stabbig, med röda kyssläppar tatuerade på halsen.
Det är den bristen på charm.
De svarta unga männen som inte ens låtsas sälja filmer och väskor, knark, hororna som pratar med mej, pensionärerna som passerar långsamt.
De stora insekterna svärmar högt uppe vid strålkastarna som lyser upp fiske- och lustbåtshamnen.
Och ändå var det en sådan ljuvlig eftermiddag, promenerade på stranden, fram och tillbaka. De små fiskebåtarna uppdragna på land. Sandskulptörerna, männen med enorma fiskespön nertryckta i sanden, rädslan att gå under linorna, eller, att gå rakt in i linorna (och jag skriver en bok med kanske mord, kan det vara ett mord att foga in, fisklinemord?).
Och jag känner mej hemma i Fuengirola ändå, trivs bland långliggarturisterna, och några tvärgator bort från stranden ligger Spanien, apelsiner, skor och fantastiska enkla bakverk, rökiga fotbollsmatcher på små teveapparater.
Och om jag lämnar mitt lilla hotellrum och går en trappa upp finns den lilla lilla poolen på taket, där äter jag dessa ljuvliga clementiner och har tröttnat på deckare, läser Peter Kadhammars Route 66. "En av Sveriges bästa journalister berättar viktiga och läsvärda historier", står det på framsidan, utdrag från en recension. Och det är nog sant.


 Peter Kadhammar

5 comments:

Gabrielle Björnstrand said...

Tycker om.
Jag har varit där med min man. Vi lunchade i Estepona. Sen den där remsan som man passerade på väg mot Gibraltar. Och så hade jag glömt mitt pass i lägenheten och sa till min man: Men åk över dit du. Det är okej. Jag klarar några timmar själv. Men det ville han inte.
Och när vi skulle till Ronda fick jag höjdskräck och han fick vända. Först i Granada kom vi fram till det riktiga Spanien: flamencon och Alhambra och ljuveliga nätter.

Men jag har knappt längtat tillbaka till just solkusten. Ändå - när du nu skriver om det - ser jag hav. Och att du är glad att vara ute i ljuset.

Jonas Bergh said...

Granada är fint och, visst, det är nog mer riktigt spanskt (vad det nu är), fast kallt och regigt när jag har varit där, dimmigt också när vi stod och skulle se lite utsikt vid Alhambra (som ju är moriskt). Men halva jag är turist som trivs på turistplatser, bara den andra halvan får smita iväg ibland. Men Malaga, det är en riktig stad det, Spaniens Malmö. Och då blir väl Fuengirola Landskrona och Marbella Helsingborg. Ja, så kan det nog vara.

Gabrielle Björnstrand said...

Och det tråkiga Madrid, där bara Pradon och flamencodansaren var nåt - vad blir det: Inte Stockholm väl? Jo, jag är rädd för det.

Stockholmsbäääge: Slottet, Operan, Rådhuset.

Granada var bara sol när vi var där, om våren. Lorcas stad.

Tommy Enström said...

En vårdag i Granada regnade det och vi besökte Lorcamuseet. Sedan kom solen. Köpte ett vykort där Lorca tecknat Alhambra och skrivit en text.

Sevilla är också en fin stad.

Jonas Bergh said...

Sevilla är fint. En av Mikael Wiehes sorgligaste sånger heter så.