Inte sedan Lasse Berghagen på 70-talet

Jag har sett två filmer idag. På datorn. En helt ny modern värld har öppnat sej. Det är som att det spritter i den gamle gubben, att jag tar av mej min kavaj och sparkar av mej båda skorna.

Och apropå Lasse Berghagen så har han sagt att han och Cornelis var polare, att Lasse (efter skilsmässan från Lill-Babs) fick bo på den där husbåten som sjönk sen. Många Lasse Berghagen-dikter som försvann i djupet.
Men Cornelisfilmen, jag vet inte jag.
Den där norrmannen var kanske inte jättedålig som Cornelis, men något var inte rätt.
Och Johan Glans som Anders Burman. Och Fred Åkerström blev ju en buskisfigur.
Det är svårt att se en film om Cornelis som: vadå, det är ju bara en film om Cornelis, när det faktiskt är en film om Cornelis.
Och vad var det där med minnena från kriget, var det orsaken till allt trubbel, eller vadå?
Och han, Husby, var lite väl tjock i slutet och verkligen inte alls trovärdig som den för tidigt åldrade och dödssjuke Cornelis.
Men det var ju trots allt en film om Cornelis, och därför sevärd (även om jag mycket hellre ser om Tom Alandhs dokumentär igen). Men Lasse Berghagen såg man inte röken av.

Reni är min nya idol. Jag har tyckt mycket om Stone Roses från början.
När Windys och mitt band The QK:s vilade och jag började hänga bland elgitarrer och trummor i replokaler, lyssnade jag mycket på Stone Roses och har fortsatt sedan dess. Jag har kvar ett 90-minutersband med första skivan någonstans, Pixies Doolittle på andra sidan.
Men när jag ser Shane Meadows Made of stone är det så vackert. Medelålders män som skapar magi. Det härliga engelska tugget, en skojig scen med Mani i en ful T-shirt, den blyge allvarlige John Squire och grabben med choklad i: Ian Brown.
Och en intervju från innan debuten: "Är det inte osäkert att spela i The Stone Roses, ni vet inte om ni ska sälja skivor, om ni ska tjäna pengar?" Och Ian oförstående, besvärad: "Men det är ju inte därför du gör det, då kommer man ju ingenstans."
Men Reni som är en rolig trummis på riktigt (vi pratar inte rolig som Micke Syd i Gyllene Tider nu), och när de är på den där gården och han spelar så coolt och sjunger i Waterfall, då blir han min förste idol sedan Lasse Berghagen på 70-talet.