Tuesday, November 19, 2013

Vikten av Willy Vlautins verklighet


Till exempel en ung smått lillgammal man som plaskar i Lunds akademiska ankdamm och redan bergsäkert vet hur allt är funtat, hade säkert tyckt att Willy Vlautins Motellivet är en alldeles onödig bok: sargade människor (mest män, men några välporträtterade kvinnor) som strular, som redan från början är hårt utkastade i livet, som måste kämpa för varje liten stund av icke olycka.
Hallå! det har liksom skrivits förut ju.
Den där självgode unge mannen som rusar mellan föreläsningar och den absoluta sanningen bland någorlunda på pricken likasinnade på kanske Smålands, Lundagård eller AF:s litterära utskott, kommer antagligen aldrig att förstå, vill inte förstå, hur livet ser ut någonstans där det inte finns ett exakt facit, på en riktig botten.
Han är för lat för det som inte är fyrkantigt enkelt och dokumenterat, utanför den trygga flocken.
Han förstår inte att erfarenheter som är verkliga måste göras och berättas om och om igen, varje gång med en liten ny twist, en liten ny erfarenhet, ett steg kvar och ett steg bort, ungefär.
Som om alla popsånger om kärlek redan var skrivna.
Som om Andra världskriget och judeutrotningen redan är berättade och därför kan glömmas.
Förutom det uppenbara stilmässiga olikheterna skiljer sej Willy Vlautins Motellivet från t ex Kerouacs På drift och Lundells Jack (som även de är sinsemellan olika) bland annat i det att den infogar en barndom, en uppväxt, den infogar ett 90-tal i Nevada (horstaten, spelstaten, skilsmässostaten, alkoholstaten) där allt inte är möjligt på samma sätt som i USA i skarven 40/50-talet eller i Sverige (Stockholm) i skarven 60/70-talet.
Willy Vlautins Motellivet infogar en verklighet där dra iväg inte är ett häftigt äventyr, utan en krass realitet för att alls ha någon chans att överleva.
Willy Vlautins Motellivet infogar goda människor med jargong, långt nere i misärens tröstlöshet, där du trodde att goda människor inte fanns.
Willy Vlautin passar också på att visa på den nästan parodiska elakhet som finns hos den som måste dränka andra för att inte själv drunkna.
I Willy Vlautins böcker vandrar klichéerna runt som hagel i backen fullständigt trovärdiga, för att de finns på jorden på riktigt.
För det borde du lära dej, unge kvasivärldsvane student, innan du bestämmer hur världen ser ut och vad världen behöver: att om du bara orkar skrapa lite och plockar bort skygglapparna, kan du få se något annat, livet kanske, som det ser ut utanför dina självgott snäva ramar.

3 comments:

fl said...
This comment has been removed by a blog administrator.
Jonas Bergh said...

Du anonyme fl: Jag har ingen som helst skyldighet att svara på kritik, särskilt inte fyrkantig och slapp kritik (att inte ens kunna skriva namnet på huvudpersonen rätt, man häpnar). Detta är min blogg och jag skriver vad jag vill. Och nästa gång du ska kommentera här, så stå upp för vem du är, eller stick!

Jonas Bergh said...

Eftersom jag vill veta vem det är som pratar med mej på den här bloggen, tillåter jag inga anonyma kommentarer. Därför har jag tagit bort ovanstående.
Jag låter min egen kommentar vara kvar eftersom den säger vad jag tycker, eftersom jag kan.
Jag är chefsideolog, gratisarbetare, skribent, redaktör och ansvarig utgivare för den här bloggen som är mitt universum och jag gör vad jag vill.
Det finns miljontals andra ställen att hitta information på om du inte trivs här.