Någon sorts rörelse inte bakåt (augustibad 1)

För tre fyra år sen brukade jag ibland stöta på en man sådär fjorton sexton år äldre än jag, i Köpenhamn, vi bytte några ord någon gång. Vi brukade läsa tidningarna (BT og Ekstrabladet) på Skammekrogen på Vesterbro, nickade när vi var klara och bytte tidning med varandra. Jag hade glömt honom. Han fascinerade mej med sin slitenhet men ändå stolta hållning, kavaj och jeans och långt hår, skägg (som var hyggligt vårdat men långt ifrån dagens överfixade halvmedelåldersskägg). Han hade en sjyst stil, helt enkelt. Jag förstod att han var brokig, pratade en konstig blandning av finlandssvenska, skånska och danska, med en klarhet. Jag hade glömt honom.
Så var det förmiddag idag och Anna och jag cyklade och hon sa från början att hon nog inte skulle bada (och det gjorde hon inte heller), och det var inte stilla men tyst, inga larmande badgäster och jag drivs av ett inre tvång, var tvungen att hoppa i och det var skönt och vi cyklade vidare och hem och hunden Billie var där och de tog sej hem till sej och jag satt och jobbade och sen åkte jag till Gunnarstorpsgatan för att mata kaninen och katten och jag cyklade vidare och det finns fortfarande jordgubbar till salu i Limhamn (om man har de rätta kontakterna) och där, vid torget, såg jag en välbekant figur bland bänkarna där ett gäng brukar sitta och dricka öl: mannen från förr, mannen från Skammekrogen, gick runt och pratade med en sliten värdighet och aura (ofta brukar det vara tvärtom, man ser någon från förr, svullen, sliten, hängande på en rollator, eller en permobil, neråt neråt). Jag vet inte ... men jag kände någon sorts glädje.