Sensommar

Nu börjar hösten vifta och jag tänker på någon sorts tröst och tro och godhet, jag tänker på Mandalay. Någon diktar om ålder och en måne på väg upp och någon annan om att det är sent på jorden och en bekant som jag alltid tyckte om att prata med finns inte mer, han verkade äga en sorts lugn, förståelse, en air av godhet och nu finns han inte mer och ibland kan du kanske lägga ett lugn på ytan, för att kunna hålla allt som rasar inuti i någorlunda schack, ibland räcker det inte. Och där jag bor, på andra sidan gården ligger Linnéskolan och det var bara en halvtimme efter mordet som jag cyklade förbi, en sjuttonårig pojke finns inte mer och flyger vi bara lite längre bort till Malmborgs hittar vi platsen där en man kring 55 skrek och slog på tiggaren, en påse full av ölburkar, en hjärna fylld av hat och dumhet, överallt på gatorna ser jag hjärnor fyllda av hat och dumhet och överallt i världen ser jag våld och raseri och misär och hopplöshet och det är val om en månad och, snälla, kan vi inte för en gångs skull se utanför den egna trångheten och åtminstone komma överens om att det finns ett parti (ja, sd) som bara står för ondska (allt som kunde vara förmildrande är bara dimridåer och fejk), välj sedan fritt bland de andra, mota Olle i grind, köp inte grisen i säcken, det kommer att göra ont , förstår du, förstår du!? att jag aldrig varit i Mandalay, har bara hört att där, där blomstrar kulturen och kanske, kanske, finns det ett (buddistiskt) lugn, en godhet som är värd att sträva efter ... eller ... (eller ... det var kanske bara ett paradis för de engelska kolonialherrarna, vad vet jag, med piskor och gevär) jag bara drömmer om en mjuk lyckobubbla (nostalgi, sentimentalitet), jag bara fortsätter att bada och nu är det bara några unga nykära spanska turister kvar och jag fotograferar dem med bron i bakgrunden och sen sitter de på bänken och ser mej göra mina vattengymnastiska övningar och nästa vecka börjar vardagen på Kockum Fritid, och: Du får drömma om ett lyckans land, en lyckans tid, det är okej, men glöm inte att det är i verkligheten vi lever, och den bör du (så gott du kan) sträva efter att göra mjukare.