En fin kompis

Jag läser en artikel om en veterinär i Landskrona och minns hans storebror. Jag minns hans läderslips och midjekorta skinnjacka och leende och röda hår. Jag minns att vi inte var perfekta för varandra men att vi tillsammans kunde öppna dörrar som längtade efter att öppnas. Det är mer än tjugofem år sedan han dog. Vi spelade först hockey och fotboll tillsammans. Sen hamnade vi i samma ekonomiska gymnasieklass där vi led av samma ointresse som ledde till samma okunskap. Vi var olika men samma, led av att ha hamnat på ett ställe där vi inte trivdes, där vi inte vill vara. Vi led möjligen av en känsla av att vi måste vara här, vi måste göra detta, det krävdes av oss utifrån, uppifrån, whatever. Vi som inte platsade bland teknisterna, naturvetarna, humanisterna, vi som bar ett mörker (jag gjorde det i alla fall, jag tror att han gjorde det också) men skrattade bort det utåt i den glättiga delen av 80-talet där våra äldre kompisar pratade om yuppies som något stort och eftersträvansvärt medan jag nynnade på Björn Afzelius.
Hela vår vänskap byggde på att skratta oss iväg, bort från korridorerna. Sexton sjutton år, Köpenhamn och Helsingör, dricka öl och röka cigarrer, frihet som vi såg den.

Jag fick nyligen igång min vhs-spelare och såg dokumentärfilmen vi gjorde som ett arbete i skolan, En dag på Tuborg. När andra var fyra fem i grupparbete och besökte föräldrars eller föräldrars bekantas företag i Landskrona eller däromkring, åkte han och jag och Windy till Köpenhamn och Tuborg (via Malmö eftersom vi inte fick ledigt från skolan för att hinna med färjan från LA) med en lånad videokamera för att inofficiellt ha Tuborg som fadderföretag som skulle berätta för oss om den ekonomiska verkligheten från A till Ö (men mest för att få ta på den där doften av frihet). Vi hade inte kontaktat Tuborg innan vi for, vi hade tänkt ta den guidade turen och efteråt, vid provsmakningen, skulle vi ställa några frågor om ekonomi, marknadsföring och sånt.
När vi kom fram var det stängt.
Nästa fredag skubbade vi från skolan och tog färjan från Landskrona (och det var blåsig höst och jag hade en oinkopplad mikrofon och peruk och fårskinnspäls när vi spelade in en sorts nyhetsrapportering från Dana Scarletts övre däck) och gick den guidade turen och snackade lite med en guide som inte fattade vad vi ville veta och vi fattade inte vad han svarade (vi spelade in mycket av detta och jag minns hur svårt det var att få ljuset ljust, jag minns gubben i souvenirshopen som snackade och snackade dansk, och sketcherna vi gjorde som blev poänglösa för att vi inte fattade att videokameran drog tillbaka någon sekund när man stoppade).

Senare det året ordnade vi en fest, en Dansk afton i en hyrd lokal. Vi serverade (äkta danska) pölser och hade ölhävartävling med öl som vi smugglat in från Helsingör, tre turer och några skåp på gamla ångfärjestationen i Helsingborg. Vi åkte fast i tullen (sexton eller sjutton år) någon gång men fick ta med oss ölen ändå och det måste alltid finnas en spänning i friheten (och jag led av en grav dödsångest under den här tiden, inget var värdefullt men jag var ändå livrädd om livet och livet var hemskt och det var väl bara medelklassungarnas patetiska risker vi tog, men det var något som kändes, något som fick ett sorts liv att spira i bröstet, vad som helst för att det skulle kännas, brännas och några år senare körde han sin motorcykel och det slutade med olycka och död vid alldeles för ung ålder).
Och jag läser en artikel om en veterinär i Landskrona och jag minns hans storebror och får igång vhs-spelaren och ser oss unga och kanske vilda och jag ser in i våra ögon och jag vet inte om det är för att jag kanske har delar av livets facit i hand: men jag ser en smärta och en sorg, men jag känner en saknad.