again och igen och igen

för lite mer än två år sen hade också snön fallit och jag kunde inte bara stå stilla, kunde inte bara gå direkt hem när jag hoppat av bussen, rökte en cigg och ville röka en till och jag var uppfylld av henne och lyssnade på The Fine Arts Showcase, Brother in black, igen och igen och igen fast att allt var så ljust, det ljusa livet, allt som kunde hända:

på andra sidan soffan
dagarna, livet vi dryftar
och slemmet längs hakan (när jag försöker somna)
som i skitårens dammiga kyffen
och du som har syftat
på vackrare bättre dagar
och mindre oroliga magar
och jag som också har snyftat

jag har en stickad kofta
som jag vill ge dej
värme, trygghet och ro
oss båda i gemensam tro

när du är alldeles nära
när vi är alldeles kära
kan jag bara känna livet
kan jag inte känna tvivlet
som man kanske måste lära sej att leva med
att vara född med en krokigt vass sked

Jag minns timmarna
i natten i Halmstad
livet som ett halmstrå
som ändå bara, förruttnas
vad du än låtsas
vad du än vill
sitt inte still
ett mantra sen
jag kan inte leverera
en sugande lera ...
... men du fick mej att stanna
vi kunde jubilera

min hand på din kloka panna
att ändå stanna
att vara samma, men ändå
några andra
som sprudlar ännu
inte mindre
jag slickar dina tårar
från kinden (och viskar)
en kärleksdikt från LA till Paris
här hugger vinden
och ge mej en kris
ge mej a reason to slåss
för på alla vis
ska jag ändå kämpa för oss

och det är lite mer än två år sen och snön har kommit tillbaka och gatorna är hala och livet är halt och jag hoppar av bussen i Limhamn (jag som nästan alltid cyklar men nu har vi gått in i punkteringsperioden men Windy bjöd ju på taxi in till stan) för nu har jag åkt buss igen och det satt en kille med låga strumpor och rakade ben nära mej men jag har stövlar och långkalsonger och jag tänder en cigarett till (jag som inte röker men jag måste ha något) och jag går och går och går och (vare sej jag vill det eller ej) så kommer det ett nytt år.