På åttiotalet skickade Rickard och jag blandband till varandra mellan Husqvarna och Borstahusen. Det var inspirerande. Vi var tonåringar och öppna och nyfikna och jag var ett år yngre och kanske tristare och mer mainstream. Rickard läste engelska poptidningar. Jag drömde mej in i Dan Hylanders sjuttiotalsvärldar. Det var också dagar av Prince och Purple rain (och Bodil Malmsten, Lena Nyman, Moster Lillie) och jag bytte skivan efter den (Around the world in a day) mot Born in the USA på Sunes (Håkans) studentfest och dagen efter var jag caddie åt storebrorsan Sune (Magnus) på Söderåsens golfbana och hans tjej var med i bilen och jag var femton år och det hade varit en sen natt och det var en tidig morgon men jag var ung men hon vevade ner rutan för att det luktade så mycket alkohol och mitt hår stod rakt upp och Sune kallade mej punkare och jag tyckte att det var så coolt (dagarna utan skam och utan trötthet, ungdomens styrka och onyanser).
Vi lyssnade så klart på Ebba Grön men från det sista albumet var det ju Uppgång och fall, Flyktsoda och Die Mauer som gällde, Heroinister och kontorister. Så när Rickard skickade ett band (med sedvanliga kommentarer kring låtarna) som innehöll Musketör var det som en nyupptäckt, en renässans, vilken låt! holy smoke! så cool! så kul! så ... herregud ... det måste ju vara en av världshistoriens sämsta låtar av ett kreddigt band. Stry brölar och de andra Ebborna brölar och texten är som en rimlek på dagis eller hos kvasipoetiska töntars sällskap (och ändå kan jag andra dagar i annan stämning tycka att: jo, det sägs något, jo, det är smart och klatschigt men ... nej).
Ja ja, Stry är en legend och jag tycker verkligen om hans inställning och flera av hans låtar MEN det finns en anledning till att Thåström är stjärnan: Han har helt enkelt skrivit och framfört så många fler bra låtar så mycket bättre (för att nämna ett program där jag tycker Stry borde delta och fixa lite välförtjänta stålar).
No comments:
Post a Comment