Förutom när vi såg Grodan Boll och Kalle Stropp med barnen, ser vi bara på Ulrichs Seidls filmer när vi går på bio, hon och jag (på Öppet arkiv däremot, ser vi alla möjliga svenska teveserier).
Det är klaustrofobi, sorg, humor och på gränsen till freakshow (och på gränsen till människoförakt).
Det är givetvis inte dåligt.
Det är bitvis jobbigt (och ibland irriterande när den aparta sexfixeringen får filmen att tappa stringens) att titta på. Jag håller mej kring skrevet och böjer mej framåt när den hårige mannens pungkulor hissas upp mot det instängande taket.
I källaren i underjorden, kan du gömma det som du inte vill ska synas där? Eller färgar det av sej på dej och det du gör ändå? Ich weiss nicht.
Men vi har det fint i den lilla salongen även om två kulturbärande damer lämnar i förtid.
Men se filmen, Im Keller.
Men kom ihåg att alla (österrikiska eller andra) bleckblåsande källarfigurer inte är nazister och kvinnoförtryckare, men kanske förbluffande skrämmande många.
No comments:
Post a Comment