Jag var en arier

Jag läser ut Tony Samuelssons väldigt bra roman Jag var en arier samtidigt som jag lyssnar på Ronny Carlsson (som gick bort för inte så längesen). Ronny och Tony som båda skriver historien om alla människors rätt till liv, och jag har levt en stor del av mitt liv på krogen och jag har träffat många fina människor, lyssnat på deras historier och förstått att det är inte enkelt alla gånger. De som många verkar betrakta som sopor, har kämpat mycket mer än de som sitter på piedestaler och förkunnar domar.
Jag går inte särskilt ofta på krogen längre, men ikväll satt jag en stund på ett ställe i Limhamn, läste och skrev, och lyssnade:
"Skicka iväg jävulskapet!"
"Rädda våra pensionärer istället!"
"Varför måste ni sparka på de svaga, vi är ju människor tillsammans."
"Nä, så är det inte, araber är inga människor!"
"De jävla muslimerna!"
"Vi måste väl ändå tycka att alla människor har lika värde?"
"Äh! Hoppas att det blir ett nytt jävla krig, hoppas att de jävlarna får vad de tål!"
"Ja, vem bryr sej om MIN religion!"
"Men vi är ju inte människor om vi inte visar solidaritet", säger mannen som blir hånad och bortstött, mannen som suger efter luft i en syrefattig omgivning och jag hatar inte ofta men jag hatar nu och jag har Tonys bok i mej och ibland tappar jag andan, när verkligheten i den kontrafaktiska romanen slår till: såhär är det i många länder, såhär kan det bli här, i Sverige, alla dessa empatilösa självgoda människor i ett av världens rikaste länder.
När jag druckit ur går jag ut (och jag är så fylld av ilska men jag säger inget för jag vet att jag aldrig kan spotta på en sten tills den blir våt, kan aldrig vinna en diskussion med fulla rasister) och sträcker ett långfinger i luften.