Dikter

Vissa dikter kommer som ett snabbt skott. Oftast är det något jag tänkt på länge. Det är en process. Men sen kommer de som ett skott. Det är bara att skriva ner.
Det är lättare att skriva dikter än prosa.
Det krävs trots allt inte lika mycket tänkande. Inte samma planering. Inte att allt måste hålla ihop. Eller är jag bara en dålig poet. Men för mej går det i alla fall snabbare med dikter. Även om det tar ett år.
Och det är ett jävla meck med redigerandet. Vad är för mycket? Vad är för lite?
Jag är väl en prosaförfattare, tror jag. Det är där jag anser mej vilja vara. Men aldrig för enkel. Jag mår verkligen illa när jag märker att jag skriver för enkelt. Det är inte snobbism. Det är något annat. Jag vill vara detektiv. Nej. Men jag vill att min läsare ska vara detektiv.
Nu har jag skrivit en diktsamling. Och jag kommer att skriva en till. Jag har alltid hållit poeter högre än det jag är. Och jag tror inte att jag kommer in i finrummet nu. Men jag har skrivit det jag ville skriva. Och jag har skrivit det bra. Jag gör det i första hand för min skull. Jag kan inte skriva och tänka vad någon annan ska tycka. Det får mesarna (och de pengakåta) göra.