Bien en espana y, caramba, los suecos!

En kille fàn tyskland cyklade hit. Tysk Tog med sin spanske kompis som aldrig cyklat innan. Men du far ficka i en vecka. Okej.
Det tog fyra veckor att cykla hit. Min van, tysen, alskar uppforsbackar.

Svenskar ar karringar. Tyskar njuter av uppforsbackar. Det ar darfor dom vinner. Och Lagerback ar nojd, vad jag forstar. Vad jag inte forstar ar sverige, vi tog oss vidare fran gruppen. Vi spelade oavgjort mot england. Ja, men hade vi haft lite stake sa hade vi vunnit, och vunnit mot Ecuador. Och Tyskland var inte fantastiska.

Atlanten ar salt och mycket varmare an du tror. Och jag alskar fiskarna. Och jag alskar hotellskeletten som paminner mej om dagar vid medelhavet nar jag var liten. Nar jag var trygg. Jag forsoker gora min dotter trygg, ibland misslyckas jag. Men nar vi flyter runt pa djupt vatten har hon lart sej att skratta arligt, det gor mej glad.

Vi at fyra olika sorters rakor igar.

Jag somnade framfor Portugals match mot Holland igar. Nar jag vaknade var det match igen, Portugal mot Holland. Holland ar folkpartister. Jag tycker inte om Folkpartister, men jag har en orange skjorta idag, som ett han.
Portugal ar inte Danmark. na, Portugal ar Skane i sitt vackraste. Jag hejar pa Portugal, bangstyriga och fula.

Jag hejar pa Spanien, for jag vet vad det betyder for manniskorna. Som Brasilien.

Jag vet vad en extrados framgang kan mjuka till magen.

Jag har kommit in pa skinnet pa min roman nu. Ni kommer att hata den, men skratta och alska anda. Na, ni kommer inte att hata, sana lasare har jag inte.

Cykelcykler, hemliga projekt och längdskidåkningssekternernas: finns dom? i vissa delar av Sverige

I morse packade vi ner alla Elsas plåster. Hon har drömt om dom hela natten, drömt om att få skada sej och få sätta på plåster. Som om det skulle hjälpa en cykel.
Jag kan laga hål. Men jag kan inte få på däcket efteråt, därför lämnar jag in hojen.

När vi bodde i Landskrona fick jag, efter nyår punka femton gånger på tre månader, dyra grejor för en cykelkille. Till slut köpte jag ett dyrare däck som var omöjligt att få punka på.
Dom dagarna, att bara bränna över alla jävla slarviga trasiga flaskor som ligger där ute vid dom avställda husvagnarna där packet håller till. Att bara bränna rakt över och bränna av några skott med kanonen. Ni kan inte ta mej! Ni som inte har ett skit.

Men nu bor vi Limhamn och här krossar man inga flaskor från Polen, här slänger man svarta burkar från Danmark som är inköpta i Tyskland. Eller Tuskland, som vi säger till slut po Limhamn.

Jag lämnade in en av kolonicyklarna för två veckor sen, en fröjd att få cykla i LA igen. Men i lördags var det roliga, som allt roligt, slut. Och det är det, när lavinen börjar rulla ur ketchupflaskan så halkar man på plankan just när man skulle ropa hej, men trillade ner i den uttorkade bäcken, slog huvudet på stenen.
Så igår smög luften ur bakdäcket på min malmöcykel. Det bakdäcket som min vän, cykelhandlaren Jonny, under stor protest lagat när han var bakfull och skadad i halsen av en hal dusch.
Punka igen. Och när Elsa och jag fick ta vagnen i morse till dagis och hon bara pratade om alla plåster som skulle med till Spanien, så var det punka fram också.
Tillbaka med vagnen full av lättöl. Promenad upp till min andra cykelvän, men han var inte där i sin blåa rock.
Det är det jag säger, när cykelcykeln går in i sitt jävligaste varv är det bara att dra. Till Spanien till exempel.

Jag är stressad av mitt hemliga projekt, men det kan jag givetvis inte skriva om.

Men det finns en fröjd att veta att nu kan jag få in dom pengarna som behövs, nu kan jag leva utan den stressen i ett halvår till. Men! Nu kommer stressen av att behöva prestera inför någon annan. Att inte få göra exakt som jag vill. Att behöva ta stötarna för vad nån annan eventuellt gör dåligt. Ännu hemligare nu ... Och ändå så jävla banalt.

Vi satt bakom häcken i solen och var så glada för att allt äntligen hade slagit ut. Att ingen jägare skulle se kaninerna längre, att dom skulle kunna växa upp på liljekonvaljer i lugn och ro. Deras stackars hjärtan som slår så fort, och den där kåtheten det pratas om.

Jag köpte tre Buster för Tre gånger två kronor på torget i LA, två Bamse till Elsa. Det hade varit bra läsning på dasset om vi hade haft ett dass. Men jag sitter på en trasig spann och myggorna gillar mej, eller hatar mej. Nä, det blir annat i Spanien, som vi brukar säga innan vi korkar ur buteljen och ber Pedro styra husblien söderut medan vi drunknar i plysch.

Längdskidåkarna! (undantaget Mattias Fredriksson som är ihop med en fd Miss Sweden). Dom börjar på skidgymnasiet. Blir fulla en gång, på insparken, träffar tjejen//killen och så är man hemma. En svensk version av den amerikanska modellen där man helst ska gå på skolbalen med ´den man ska gifta sej med. I det riktiga USA alltså, småstädernas, Sjöbo, Vetlanda, och allt vad det heter i längdåkningslandet.
Jag säger inte att det är fel.
Jag säger bara att jag inte känner mej hemma i Sverige.
Jag tycker inte ens illa om Sverige.
Jag känner mej bara inte hemma.
Jag säger inte ens att jag har rätt.
Men det snörper när granskogen trycker sej in i min mun när vi närmar oss gränsen till Småland.

Lycka till!

Tillbaka till framtiden, but different, revisited i Spanien

Det finns ett foto som är likt men annorlunda. Det där jag står i brun manchesterkavaj och bruna solglasögon, blå skjorta och jeans, kramar en tjur i brons eller nåt annat. Utanför tjurfäktningsarenan i El Puerto de Santa Maria, nära Cadiz i Spanien vid Atlanten.

Efter det dyker dom upp här och där, fotona, på mej och gorillan på Teneriffa när allt var så nära undergången som vi nånsin kom i ett främmande land.
När jag sitter på flodhästen i Berlin. Samma gorilla igen på Teneriffa, magsjuk men nykter och Elsa som knappt kan stå vid en liten chimpans. Och sen Johanna vid elefanterna av växter.

Vi åkte på bröllopsresa innan vi hade gift oss, den tidiga våren 2000, tågluffade i egen sovkupé till Paris, sen vidare till Johannas gamla trakter, Lyon, Aix de Provence (eller hur det stavas). Vi var även i mina gamla trakter i Sesimbra i Portugal. Men huvudmålet var El Puerto ... där Janne och Mia bodde, och den lille Ville. Det var där jag stötte på tjuren.

Och på torsdag är allt annorlunda, tåg istället för färja till Danmark, sen flyg istället för tåg till Spanien. Först Sevilla och sen till Puerto. Och jag ska givetvis leta upp den där jävla tjuren och bli fotograferad, och hade jag varit lagd åt det tekniska hållet så hade jag publicerat båda bilderna bredvid varandra här på bloggen, sex år senare. Men så blir det inte. Ni får använda er fantasi.

Ni får använda er fantasi när ni tänker på hur det går till när jag i sherryns gyllene triangel ska blanda ut skiten till en lättöls styrka.

Books, and the writers from all around the world, mostly from Sweden, part one

En fet fluga från förra året fattar inte att det är den eller jag i natt. Och att jag givetvis kommer att vinna, inga fria vingar som fladdrar mot solen igen i morgon, döden kommer i natt. Som om flugor funderar.

Jag tänkte skriva självsäkert, absolut säkert, Slas. Som den författare jag läst flest böcker av. Om kvällarna efter jobbet på hemmet för utvecklingsstörda, några folköl på Bertils och ner till ön i vallgraven (nära där vi har vår koloni nu) och en bok av Slas och in i den världen, IN I DEN, och rätt musik i freestylen, ... som bara drar mej iväg.
Så kom jag att tänka på dagarna i sjuan och åttan, precis i skarven, när jag läste alla Agatha Christie som jag kom över, och den i den karibiska övärlden, pensionatsvärlden där, och havet som smekte in. Jo, den gillade jag.
Och Sivar Ahlrud, som egentligen var två författare, som skrev om tvillingdetektiverna, och dom drömmarna som bubblade fram när jag var ännu yngre. Jag minns dagarna som vi gick upp extratidigt för att vi skulle flyga, och jag och min brorsa fick varsin ny tvillingdeckare av mamma, att läsa på planet när det flög mot drömmarna, som fanns i dom böckerna, som fanns som glimtar i verkligheten.

Men sen kom Slas och jag har inte hållit räkningen. Men jag vet att jag sålde en jävla massa tvillingdeckare till Sven i hans antikvariat i Lund. In my drinking days. Slas har jag kvar, några från skolbiblioteket på högstadiet, andra från gymnasiets bibbla. Dom flets köpta för egna pengar. Från bibblan kom också Klas Östergrens Ankare och Kerouacs På drift som drog mej iväg.

En bok jag läst om flera gånger är Ett långt farväl av Claes Hylinger. Den och Jagvill ha hela världen av Fredrik Ekelund luktar fortfarande av en trasig parfymflaska i min väska från dom två veckorna när jag och Danne skulle rädda världens miljö i Prag i mitten av nittiotalet, gjorde helt andra saker istället. Lyssnade på Songs for Drella i freestylen, till exempel, grät, hamnade helt fel med dom amerikanske hårfrisörskorna från Atlanta.

Klas Östergren, ja.
Och Änglar blåser hårt och Katusstigen av Sture, och flera andra av honom, dom om Karla Andersson, och andra också. Men just dom två första, den vägen ut när man sitter på en regnig bänk i Landskrona och inte vill gå in, och man behöver inte, man behöver bara blåsa på elden och känna att den kommer, värmen, vägen någon annanstans.

Lars Forsells Vänner.
Och lite i skymundan, Mirja Unges Det var ur munnarna orden kom.
Bodil Malmstens dikt om fastern och Purple rain.

Och Papillon, som jag älskade den boken på den tiden.
Och Carina Rydberg fram till Den högsta kasten, sen har jag inte läst någon.
Är detta en människa, Primo Levi.
Och Ta rygg, och Strandmannen.

Och Wodehouse när det begav sej.

En fet fluga och en fet jävla ågren som aldrig kommer tillbaka på det sättet, som då när man trodde att man missade allt. Jo, det gör ont i dag också, men inte på samma sätt.
Jag har en kompis som bygger en simbassäng, jag önskar inte att jag var han, ändå längtar jag ihjäl mej efter min egen, simma iväg och komma tillbaka.

Drygheten har ingen kompass

Någon gång på femtiotalet bestämde sej dom glada gamängerna, och betydande författarna Lars Forsell (akademiledamot och författare till krogshow med Lill-Babs) och Pär Rådström (för tidigt död jazzkännare, revy- och romanförfattare) att skita i traditionerna, man får skriva hur man vill, om vad man vill. På femtiotalet.

2006. En lokalreporter i Landskrona i femtioårsåldern skriver blogg. Han basar för ett korplag i fotboll. Han skriver om sina katter och sin hund. På stort allvar. Han har åsikter om lokalpolitiken och älskar Landskrona BoIS. Ibland får man en känsla av att han anser sej vara unik, att han har patent på åsikter.

Och solen går oemotsagd ner i ankdammen.

2006. En något självgod lokalmurvel berättar hur det ligger till och raljerar (?), ironiserar (?), eller nåt annat otydligt, över författare som spelar fotboll och tar det på allvar. Baserat på en mycket rolig (ja, vi är flera som upptäckt engelsmännen)Monty Python-sketch där filosofer ägnar sej åt fotboll(inte författare, OBS) försöker han vara rolig och håna det svenska författarlandslaget.
Han har solglasögon på fotot på bloggen.

Och solen går upp som en sprucken ballong i svartvitt på femtiotalet.

Fakta: I Sveriges författarlandslag spelar dom flesta kontinuerligt i lägre divisioner i det svenska seriesystemet eller i korpen. Även om människorna är författare så har alla haft kontakt med fotboll i hela sina liv, jo, man kan vara både bokintresserad och sportintresserad, aktiv. Niklas Kindvall (han har skrivit tre barnböcker) med ganska färska meriter från landslaget, bundesliga och Malmö FF blev inte vald till Författar-VMs bäste spelare. Tysklands lag hade tränat tillsammans i en månad innan turneringen, hade en fd bundesligacoach som tränare. Italiens lag hade en flerårig serie-A-spelare i fyrtioårsåldern i sitt lag. Ungerns spelare var enormt skickliga, men saknade lagkänsla.
Matcherna spelade 2x35 minuter på stor plan. Det fanns massör och läkare, uppvärmningen varade länge, allt var mycket seriöst.
En kunnig bedömare ansåg att matcherna höll svensk division sex-klass.

Ja, allvar, alla tog matcherna på allvar. Det ironiserar (?) den lokale journalisten om. Som om man inte ska ta saker och ting på allvar.

Författar-VM. Där var jag, turneringens antagligen sämste spelare. Blixtinkallad två dagar innan avfärd som utfyllnad, om ifall att, inget annat. När dom andra var trötta var min uppgift att spela enkelt, springa, ta en gubbe, låta dom andra vila upp sej. Det var flygande byten.
Jag tillät mej att med självironi skoja med mej själv i en intervju i lokalpressen, av det verkar reporterbloggaren dra slutsatsen att alla i Författar-VM var värdelösa, men uppblåst pretentiösa.
Om lag som Landskrona BoIS eller svenska landslaget hade lyckats blanda allvar och glädje på samma sätt som författarlandslaget så hade det nog gått bättre.

Inga huliganer söp sej spyfulla och skrek könsord under turneringen. Kanske ockcå en brist.

2006. Blogglokalmurveln sätter likhetstecken mellan filosofer och författare. Blogglokalmurveln sparkar in en vidöppen dörr vars gångjärn rostade nån gång strax efter hans egen födsel på femtiotalet. Och han tror att han är rolig när han anammar ett tänkande som stammar från den tiden när författare trodde att dom var utsedda av gud att vara likbleka och gängliga och den gången, nån gång då när Pär och Lars gav fan i alltihop, så slocknade också stearinljuset och den sista skvätten rödtjut dränkte den sista Galuoisen utan filter. Det var alltså mycket längesen.
Men den skrockande lokalreportern ser inget bakom solglasögonen, ser bara hur hans egen högerarm klappar hans egen axel: Fan, vad roligt skrivet! Där satt den!

Oh nej, vi pratade även litteratur i Bremen. Oh nej, vi tyckte att det var kul att träffa kollegor från andra länder. OCH! NEJ! Vi pratade också fotboll, kunnigt. Det måste göra ont i hjärtat hos lokalreportern som inte är sportreporter.

Fakta: En av författarlandslaget största uppgifter är att försöka blanda fotboll och litteratur, att i förlängningen försöka få ungdomar (framför allt pojkar eftersom dom läser minst) intresserade av litteratur och läsande, bildning (som ju är ett sätt att ta sej upp i livet), genom att spela matcher, tipsa om böcker om fotboll och visa att det ena inte behöver utesluta det andra.

Glada gamänger som inte är rädda för det djupa. Glada gamänger som inte bestämmer hur allt är i förväg. Glada gamänger som spelar fotboll och har kul, som snusar med ena näven och skriver en länge levande dikt med den andra, och ett roligt fotbollsreportage med den tredje.

Alltmedan allt ser likadant ut i ankdammens alltmer ruttnande vatten, medan ingen ser bakom solglasögonen som blivit immiga av lokalskribentens upphetsande flåsande när han skrattar åt sina egna obegripliga skämt.
Jag har högt i tak, kvider lokalbloggaren i våningen under källarplanet medan luften försvinner. Och ingenstans känner han hur gott den fuktiga jorden luktar. Och om han skulle göra det, så kan han inte förstå att det finns andra som känner exakt samma lukt, och tycker exakt lika mycket om den.

Keep up the good work, och vänd dej aldrig om, ta aldrig av dej solglaögonen, för då kanske du måste öppna ögonen.

BoIS vann en ganska dålig match med två-noll på ett sommarvarmt IP.
www.forfattarlandslaget.se

Frihet innanför ramarna på olika platser i hederliga svenska hjärtan

Jag flyttade tillbaka till Landskrona sommaren 04. Med fru och barn från andra orter. Jag flyttade tillbaka i tron att när jag lämnade LA för första gången 89, för andra gången 90/91 och sen (som jag trodde) slutligen 1993. Krångligt när rabarberpajen doftar från köket. Elsa får mej att knyta vagnen för att kulorna inte ska trilla ut, sen gör dom det ändå, och så snubblar hon på sladden när hon ska hämta dom. Och himlen är blå och jag funderar på Patrik Isaksson, om han skrev sin reklamlåt med Pripps i tankarna, eller om det bara poetiskt blev så. Jag dömer inte. Men jag läste en intervju där han sa att han var stolt över att få vara med i ett sådant legendariskt lag av Pripps Blå-sångare.
Respekt! Tomas, Uno, Jill, Tommy, respekt, legendarer! Där dog han, Patrik.
Men han verkar snäll. Han verkar sympatisk. Han är en sån som också skulle beställt in en lättöl bara för att jag sa att jag bara dricker såna. Men ta en starköl, skulle jag säga. Nä, men jag var sugen på lättöl, dom är goda när man är törstig.

Svenska landslaget gjorde en bra match igår, sa Lars Lagerbäck. Mellberg sa att fotboll handlar om att skapa chanser. Dom har ramar, men ingen frihet innanför ramarna, dom vet inte hur dom ska göra när ett annat (sämre) lag har en förbundskapten som kan läsa av. Sverige måste spela mot bättre lag.. Ingen frihet utanför staketen som camparna har satt upp i sin husvagnsträdgård i Sibbarp. Ingen frihet när alla muslimer har burka. Ingen frihet när alla svennar är svennar. Ingen frihet när man måste ha roligt i enorma stora vita tält och dricka öl ur plastglas.
Ingen frihet när man frågar vakten om man får ta med lättöl in i Folkets, FOLKETS park, in my ass.

Vi trodde att vi skulle kunna bo i Landskrona 2004. Jag trodde att jag lämnat stan en gång för att jag var tvungen att utbilda mej, förkovra mej, skaffa kontakter, som hade med skrivande att göra.
2004 trodde jag att jag var etablerad, att jag inte behövde söka längre. Att jag kunde njuta i ett hem med havsutsikt, skriva i en kolonistuga i skönhet, ta tåget till Malmö, Köpenhamn och Helsingör när jag ville. Jag älskar verkligen Landskrona. Men det var för trångt innanför ramarna, friheten räckte inte.Det är andra gången jag försöker skriva klart den här texten. Men datorn eller vad det är förstör hela tiden.
Vad jag menar? Jo, att man behöver inte färga håret och ständigt skrika att man älskar människorna, för att gå sin egen väg.

Mod och kärlek i Bremen.

Kanske en snabb resumé, kankse del ett. Nyss hemkommen efter en tågresa med den stora pokalen och en låda vin och dyra alkoholfria öl blandade med mellanöl och glada världsmästare, och tåget och allt som blandades med smart litterärt prat och inkännande historier från det verkliga såriga livet. Och lårkakor och det såret som Andrzej har på låret. Och den enorma kärlek som jag inte känt på det sättet sen vi var i Prag med Skurup 1996.

Peter Kihlgårds Strandmannen var och är en viktig bok för mej. Koncipiering av en gädda lärde jag mej mycket av när vi nä närläste den i Skurup med Bosse Svensson. När Jag träffade Peter K 94 var han en stor författare i min värld, en FÖRFATTARE. En sympatisk och intresserad författare. Men out of reach.
Tidigare idag sprang han in i målvakten, den italienske, med en bollkontroll, ofta vilande på topp istället för mittback pga lårkakan. Sent igår satt han i hotellbaren med calvados och espresso, slappt klädd, pipan i flabben.
Tidigare på kvällen stack han i förväg från uppläsningen som var seg.
Ännu tidigare berättade han att han läst nästan hela min Och fortsätta vidare bort, men inte orkat till slutet. "Det är inte en bok som alkoholister ska läsa", sa Peter. Och han ser sliten ut. Och jag har aldrig varit så poesiuppläsningsgripen som när den tyska skådespelaren läste ur han Anvisningar till en far.
Och jag kände den samhörigheten när vi stod och pratade om alkohol, vi förstod varandra, tror jag, om just den saken. Även om vi givetvis är olika.
Men han kom upp på morgonen efter för lite sömn. Och han kämpade på ett helt annat sätt än jag. Men han är en bollirare, i blodet från början. Jag är imponerad.

Kom inte och säg till mej att författare är tråkiga idioter som inte bryr sej om varandra.

Kom inte och säg till mej att Niklas Kindvall inte vet den där låten av Del Amitri(nothing ever happens) som dom spelade på den snofsiga restaurangen där vi hade så roligt, banketten, där dom andra lagen höll lite mera igen, men vi var regerande mästare och vi vann igen. Och det var en allover trevlig stämmning.

Vi vann alltså. Och Fredrik Ekelund gjorde flest mål. Och jag är modig och jag hade verklig ångest på flera plan, rädd att göra dom besvikna, även om dom visste min status som fotbollsspelare. Men nu har jag förstått att dom uppskattade att jag faktiskt hängde på. Jag spelade ungeför fem minuter i varje match, snubblade en gång under en rush och publiken skrattade. Men på nåt sätt måste man bjuda på sej själv, vissa med ett skott i krysset, andra på andra sätt.

Gemenskap, det är ett fint ord.
Jag ska samla mej sen och skriva mer om detta, kanske återkomma till något av det jag skrivit här, men datorn, eller uppkopplingen gör det svårt nu..

I all hast
VärldsmästarJonte.

Tyskvän i grubblerier om Bremen.

Jag har också tyckt illa om Tyskland. Gått på den grejen, nassarna, liksom. Jag har hört dom domdera med sina stora magar och röda skinn på våra älskade campingplatser, sett dom invadera våra kalhuggna myrmarker där knotten hugger först och frågar sen, msett dom okänsligt måla vår lila-rosa (som vi piffade upp på åttiotalet) stugor och gamla torp röda(!), med vita knutar (!!).Tagit oss tillbaka till urtiden när man åt jord med potatisskal.
Ja, jag har hatat dom.

I lördags läste jag på en flotte i kanalen. På bron ovanför stod Fredrik Ekelund vid ett bokbord. Vi känner inte varandra direkt, men hälsar ibland. Jag tycker att han är en bra författare, särskilt Jag vill ha hela världen. Men även hans två första romaner har jag läst två gånger vardera. Hans deckare är inte alls dåliga, klart läsvärda.Men vi hälsade i alla fall på varandra i lördags, sen gick Johanna och Elsa och jag till Bullen. Inget mer med det, trodde jag ...

Jag satt på Limhamns bibliotek i förmiddags, läste om fotboll och kultur i olika tidningar. Läste nå¨got om Bremen och det kändes konstigt i magen, jag lånade nyckeln till toaletten och satte mej där en stund: Spänn av , Jonte, sa jag till mej själv. Varför inte spänna av bara?
Fär att jag är dålig ju! Vad ska dom tycka?! Dom kommer att bli arga, besvikna.
Ölen är lugn, det är inte den jag grunnar på, det är det andra, spelet.

Jag klippte gräset och satt i kolonistugan och skrev för hand igår. Åt grillad kyckling med tomatsallad och fetaost. Solen sken. Pratade lite med Apu om kukmatchen mot Assyriska, höll tummarna tillsammans för matchen imorgon mot Trellehåla, den som också gnager i magen, gnetarna som har en fjäder uppstucken konstant i vår röv, bara att gnida lite, så blir vi helt prilliga och glömmer det viktiga.

"Fy på dej sosse, för duluktar skit", sjunger dom nu till boogie-rockkomp, Gudibrallan, eller vem det nu är. Jag kan både nicka och skaka på huvudet. Skratta.

Jag satt på bänken ute vid hoddorna i Limhamn sen, och skrattade igen. Såg mej själv på en fotbollsplan mer än tjugo år efter senaste matchen i BBK.
Han mejlade igår nämligen, Fredrik Ekelund, författarlandslagets förbundskapten. Dom har fått ett sent återbud inför VM i Bremen till helgen, nu undrar han om jag vill följa med. Jag vill, och jag vill inte. Jag kan den helgen, men jag vet inte.
Fastän jag vet att efteråt kommer jag att tycka att det var förbannat roligt, kanske med ett brutet ben, men vafan.
Upp i sadeln igen, har varit mitt motto sen jag slutade kröka, gör det som känns jobbigt och svårt. Tillbaka till krogen, till rockkonserterna, till uppläsningsscenerna, träffa människor, fast det gör ont i hela kroppen och själen. Gör det, inte för principens skull, utan för din egen.
Sen kommer det att jag redan när jag spelade fotboll var alldeles värdelös.

Årets mamma, årets pucko, och kärlek i närheten.

Jag satt på en bänk som jag suttit på så många gånger. Vinden kallnade mer och mer när solen blev rödare. Och färjan kom tillbaka från Ven. Och där satt jag och öppnade en lättöl. I kolonistugan höll Elsa på att somna av tryggheten hos sin mamma, av tröttheten. Av glädjen av den nya gungan som vinden dinglade i päronträdet.
Och där satt jag, och just då tog Nick Cave över från Uffes Taxi (från Rip Rap 79?), the boatman calls from the lake.
Såna kvällar i Landskrona och jag hade bara cyklat ut för en liten kvällstur, satt och drack en lättöl och tänkte att idag är det sex år, och havet var inte alldeles stilla, allt var inte alldeles varmt, men! Idag är det sex år som vi varit gifta, och jag älskar henne, och det är inte som att jag klamrar mej fast. Det är bara som att jag älskar henne.

Pernilla Wahlgren blev årets mamma enligt Aftonbladets läsare.
Är det en bra mamma? Som flinar infantilt och ställer upp i alla värdelösa lekprogram. Som bara jobbar kvällar. Som (om allt är sant om Emilio) stannar i en relation där mannen dagligen hotar och slår. Är det en bra mamma (som ändå har en underbar familj Niclas opch Linus och Christina med flera, var var ni? om nu Pernilla var så förlamad och skräckslagen, var fan var ni?), som stannar i den relationen. Är det en bra mamma, överlägset bäst, enligt Aftonbladets läsare.

Sex år. Vi hade varit ihop i mindre än ett halvår när vi gifte oss. Det har inte varit en dans på rosor. Jag tror inte att jag har varit årets äkta man. Inte årets pappa heller.
Sex år. Den här vårvintern och våren har inte varit helt friktionsfria. Vi tror att vi har lärt oss något. Vi hoppas att vi ska vidare framåt. Vi frös utanför kolonistugan i kvällen sen, la lite kol och tändvätska på grillen bara för att få värme och glöd, sen eldade vi tidningar som fanns kvar från när stugan var min arbetsplats, såg på varandra i skenet när elden flammade upp. Det var som poesi.

Apropå poesi:
"Som små små ord av tröst.
Som sol en regnig höst.
Allt som finns i en människas röst.
Som fanns i din röst."
Ett utdrag ur Charlotte Perrellis text, hennes hyllning till Monica Zetterlund. Charlottes stora idol. "Jag var förälskad i henne, som människa och artist", hävdar Charlotte, som nu har spelat in en hel platta med Monicas klassiska låtar.
Charlotte och Pernilla är bästa vänner. "Det känns kul att göra något så äkta, så avskalat", säger Charlotte.
Vad fan vet hon om det? Hur fan har hon i sitt agerande någonsin visat en promille av att hon vägletts av Monica Z?

Vi var på Sedglarpaviljongen också, satt inomhus och tittade ut över småbåtshamnen, hamninloppet och ön Gråen. Elsa åt två klubbor och en glass, det är inte så vanligt. Men så ser kärleken till barn ut en lönefredag på Seglarpaviljongen, Poul hade buffé med jambalaya och stekt ägg (!). Dom som kom först fick även lax. Men vi skulle ju grilla, och det gjorde vi.
Och sommaren kom sen, i mörkret när vi rökte och jag drack lättöl och Johanna vin, och vi eldade upp dom där tidningarna. Sommaren kom med den första fladdermusen som var extra liten, flög inte lika nära som dom brukar göra i augusti.

The story behind, the writing of Sonny och Karola i LA - Del ett

I mars 1990 låg jag och M i soffan hemma hos S. Det var bara vi där. Vi lyssnade på en LP med Sinead o´Connor, om och om igen. Vi var ihop, fast slut, fast ihop igen. Så höll det på i fem år.

I maj 2006 cyklar min fru och M till Friskis och Svettis för att dansa aerobics, dom är goda vänner. Vi passar varandras barn. Det är en vacker kärlekshistoria. Där älskande blir vänner, där man bråkar som syskon men vägrar tappa kontakten. För vi älskar varandra, även om det älskandet har förändrats.

Många fruar och flickvänner hade kanske låtit bli att bli bästis med sin mans före detta stora kärlek, men inte min fru. Men inte jag. Men inte M. Vi tycker om varandra, simple as that.

Men i S´s soffa. Då i början på 90-talet. S. Min fina gamla kompis som jag riktigt lärde känna i London i slutet av åttiotalet, det är såna snåriga banor, som vanligt.
Och när jag krökade mycket och bodde i Malmö och var ensam, kom jag alltid tillbaka till Landskrona och det gick alltid att få med S på ett parti dart och några öl, låna lite stålar, sova över. Men alltid som kompisar.
Och alla historier som hon berättade. Hon som alltid varit LA trogen.

När vi bodde i Vollsjö träffade jag S ganska ofta i La. Sen flyttade vi till La och då träffades vi inte lika ofta, när vi ändå bodde i samma stad.
S delar ut tidningar i natten. Jobbar i en Antik och kuriosa-affär på eftermiddagarna. Hon berättar historier.
"Får jag sno några", undrade jag en kväll på Akropolis.
"Ja", sa hon.

Sen satt jag i den där kolonistugan och såg kaninerna bli vuxna och äta upp Johannas tulpaner. Skrev boken om Sonny och Karola som inte handlar om S, men som innehåller ramar och historier från hennes liv.

Det finns inga bilder eller fuskvägar att gå för att komma dit där man känner en människa så väl (fastän man inte gör det), när man tycker så mycket om någon, att man kan gå vidare och hitta helt andra vägar och bygga vidare deras liv. Det finns inget facit.
Men det skapas en människa där, som bara fortsätter, och man har en grund att stå på, något att komma tillbaka till när man inte vet hur personen ska agera. Men då har jag S, då ser jag henne framför mej. Hon har inget barn, som Karola i boken. Men jag vet ändå. S är inte Karola, men jag vet ändå. Karola är jag och S och några till. Men det hade aldrig gått utan S. Det hade aldrig gått utan den elräkningen som blev så jävla hög för att ugnen alltid var på och luckan öppen.

En gång sa S att hon inte ville ha barn förrän hon hade råd att operera brösten efteråt. Det kan du tycka är puckat. Jag tycker bara att det är ett sätt att säga: Jag känner mej själv, jag är inte mogen för att skaffa barn.
Jag vet vad S har gjort gott med andra människors barn. Jag vet att hennes värld kretsar kring henne, och att hon vill ha det så. Fair enough.

Men vi sov ofta där när vi var alldeles för unga, när vi inte hade några egna lägenheter. Lyssnade på hennes skivor. Hon gav mej (eller om jag snodde) Skit i traditionerna av Leif Panduro. Och hon gav mej boken En sång för Sonny och Karola. Givetvis inte. Men utan henne ...

Och nu hade jag tänkt berätta några anekdoter, men det är för sent, barn, dags att krypa till kojs.

Terror, idyll och livet som ständigt förändras för kolonister i Malmö och Landskrona

När pappa kom hem från USA och Kanada 1976 hade jag redan börjat spela hockey. Det var jag och min storebror och hans jämngamle kompis, jag var ett år yngre, målvakt, givetvis.
Pappa kom hem från USA och Kanada och vi fick varsin Toronto Maple Leafs-tröja. Jag ville ha den på hockeyn (vi tillhörde IF Lejonet i LA) men skydden fick inte plats, antingen fick arm- och axelskydden ryka, eller magplattan. Jag slängde arm och axel. Det gick bra, inga höga skott från sju- och åttaåringarna den matchen.

Häng med i det här pusslet, eller den krokiga stigen, skärp er, det finns en gyllene tråd i allt jag skriver, allt hör ihop.

I lördags blåste det. Johanna och Ditte har tagit över en kolonilott vid Almvik, utanför inre ringvägen i Malmö. Rakt upp från Limhamn, men så rakt kan man inte cykla när trafiken ska bli smidigare och snabbare med hjälp av citytunneln. Allt går långsammare i den moderna förändrings- och förbättringsvärlden. Fråga bara den som försöker ta ett tåg genom Hallandsåsen.
Detta är inget logistikpolitikiskt inlägg, hur nu ett sånt ser ut.

Detta är historien om att två vuxna människor har ett barn tillsammans. Barnet skiter fullständigt i kolonilotten, hon vill bara leka med Dittes son Niels, och inte ens det, hon vill låna hans dammsugare. Men jag ville se var min fru sökte ett planteringslugn. Jag hade aldrig varit vid kolonilotten, men i lördags cyklade vi dit, zick-zack, medvind, motvind, medvind. Ja, du fattar.
Johanna visade vägen och cyklade snabbare än vad jag brukar göra. 37-38 minuter tog det, sen var vi framme efter att ha passerat Kroksbäck, Nydala, Södertorp och allt vad det heter, allt det man aldrig ser annars. Inga rån.
Ganska nära Lindängens idrottsplats ligger koloniområdet (som alltså inte har några stugor).

I hockeyvärlden i början av åttiotalet cyklade vi alltid hem från träningarna. Cyklade ofta igenom koloniområdet på Larvi, jag var yngst igen , men hängde med när vi plockade äpplen och päron som vi kastade mot stugornas fönster. Som en mobb, som en parad för att ta tillbaka gatorna genom att kasta stenar. Som att knyta slipsen i den bruna uniformen och kasta bensinflaskor mot husen där dom mest kroknästa med svart hår bor. Pöbel är alltid pöbel. Och alltid korkade.

Vi var på Inkonst senare den dagen, när vi torkat bort svetten. Det får jag skriva om en annan dag. Om hur tyst ilskan kan låta när man hör den från en irakisk poet i exil. Hur avslappnad myten kan vara när man hör den från Håkan Sandell eller Kristian Lundberg. Hur intressant det kan vara att för första gången träffa en recensent/kulturskribent som man först läst och tyckt om, sen avskytt (Christer Enander), när han sågat en bok som inte var så mycket som roman, men som också bara kallades berättelse (Så enkelt i solen), hur man, javisst, jag, låtit bli att skicka alla breven jag formulerade. För att sen få två förtfräffliga recensioner för mina två senaste romaner. Att träffa honom och höra Kristian Lundberg säga: "Hallå Jonas, det här är Christer, min livskamrat."

Vi tog tåget till Landskrona på söndagen. Till vår lyxkolonistuga vid citadellet. Frodigt, grönt, och vitt hos päronträdet, och vi grillade inte, köpte en grillad kyckling istället. Och när jag cyklade på den skraltiga cykeln för att köpa mjölk, så slank jag in på Akropolis för en dubbel lättöl och LandskronaPosten, då frågade Apu vad jag trodde om matchen. Vi borde vinna idag, sa jag. Men det gjorde vi inte.

Så, nu gick det snett ändå. Jag hade en tydlig tråd, men jag ser inte den nu. Men om man tittar noga, och använder sin logistiska hjärnhalva, den med den poetiska friheten i, så hittar man nog tillbaka. Ja! Nu såg jag den igen.

Allt är inte lika viktigt för alla i Tomelilla och Teckomatorp

Den hösten när hon flyttade till MUnka Ljungby gick det utför i min brorsas gamla lägenhet i Landskrona. 1992. Jag var tjugotre år och hon flyttade till en konstskola, en folkhögskola. Och vi skulle ju ses på helgerna, bla bla bla.
Till slut tog det slut. Hon ville ju måla.
Just den helgen hade vårt band The Maddys en tvådagarsspelning på pizzerian i Teckomatorp.
Fredagen gick väl okej, men på lördagmorgonen slog det mej i magen, hur ont det gjorde, att hon inte ville ha mej. Henke bodde i närheten, också ung och olycklig. Vi tog färjan till Köpenhamn och när jag kom tillbaka till replokalen för avfärd till teckomatorp var jag full.
När jag stod på den lilla scenen och inte kunde spela gitarr var jag ännu fullare. Tyckte att det var jättekul att säga att den här låten har Per Gessle skrivit, eller Lundell eller Ledin, när det var mina låtar. När publiken bad om Creedence blev jag sne och bad dom dra åt helvete, gjorde fucketecken.
Efter första set kom pizzeriaägaren fram till mej och sa att han sket i hur full jag var, men jag fick inte förolämpa hans gäster.
"Ge oss halva gaget, så sticker vi", sa jag, och det gjorde han. Och jag stack i en taxi medan bandet samlade ihop grejorna och gav mej kicken.

Den historien berättade jag igår i en något kortare version på Österlens folkhögskola i Tomelilla. Jag berättade den som början på det som skulle bli min litterära karriär.
Tjejen som drog, rocken som dog.

Ibland när jag är på skrivarlinjer och snackar om min långa och krokiga väg uppåt på nån sorts litterär bergsväg, och det hela tiden har funnits en mycket bredare väg med fina bilar och bussar med luftkonditionering, när jag hela tiden har åkt på den där jävla hostande flakmoppen bland groparna på den gamla vägen, men bytt upp mej efter hand, och, framför allt, fortsatt.
Igen. När jag berättar den historien (annorlunda men med samma grund varje gång), så kan det vara väldigt kul ibland. När fyra, fem, sex elever är intresserade på riktigt, och andra i alla fall inte ointresserade. Frågor, man kommunicerar, dom ger mej något, jag ger dom något. Vi känner till samma saker, jag hoppas att jag visar att det finns flera vägar att gå.
Framför allt, jag träffar människor som är genuint intresserade av litteratur och skrivande, och läsande. Och rock´n roll eller techno eller whatever, men man har en gemensam grund, vi ska fortsätta kämpa, skriva. Varför? Det är det här vi sysslar med, helt enkelt. Vi kan inte sluta.

Det var trevligt i Tomelilla igår, men inte i närheten av magiskt. Några stycken ställde frågor. Andra smet under lunchen. Några mobiltelefoner ringde. En tredjedel av klassen var borta redan från början. Det ger mej pengar. Det ger några stycken något intressant, kanske en knuff och en lust framåt. Men det gav mej aldrig det där gensvaret. Inget alls ont om skrivarlinjen i Tomelilla som jag alltid tycker att det är kul att besöka, inget ont om dom som faktiskt var väldigt intresserade och ställde intressanta frågor. Inget ont om dom andra heller. Jag försöker berätta hur det kan bli när man-JAG har fel inställning.
Jag slog följe med en ung tjej från klassen när jag skulle till stationen. Det regnade. Hon var jättetrevlig. Hon ville kanske gå en dramalinje. Helst ville hon jobba. Jag ser inget fel i det. Det enda felet jag kan se är hos mej själv, att varenda gång jag ska till skrivarlinjer så tror jag att jag ska möta femton heltaggade människor som bestämt sej för att gå över lik och skita i allt annat för att bli författare, för det är den enda luft dom kan andas.
För så var det för mej, när rockluften tog slut.

När jag dagen efter den halva spelningen i Teckomatorp 1992 satt på Akropolis i Landskrona och drack upp det sista av gaget så började jag skriva i min da/anteckningsbok. Jag var ledsen, spröd och nersupen, och jag skrev för första gången rakt och ärligt rätt ut från hjärtat på det språk som jag var ganska bra på att hantera. Jag grät av min text när jag läste den senare.
Sen fortsatte jag och skrev på fem månader en roman, slutförde arbetet. Den är inte utgiven. Men den är det verkliga startskottet för mitt seriösa skrivande, inga spekulationer, rakt och ärligt (det kan vara påhittat för det). Och att jag slutförde. Jag slutför alltid nu. Det är det viktigaste, att tro på sej själv och arbeta klart.

På tisdagen i oktober 1992 ringde pizzeriaägaren. Jag blev rädd. Han ville prata. Om vadå, undrade jag. Om musik, sa han.
Jaha, komme juggemaffian nu då?
Nä, han ville att vi skulle spela nästa helg också. Men då hade jag inget band längre.

Om Black Jim i finnskogarna eller när vinden viner i november i Borstahusen

Just nu visas det en film om Dan Andersson på teve. Jarl Kulle spelar huvudrollen. Inget ont om den döde Jarl, men inte riktigt så Dramatenisk tror jag att Dan var. Fast Fan vet. Hans dikter är ju ganska långt från vardagsrealism, eller är dom det? Jag vet inte, faktiskt.

Jag vet inte om vinden ven. Men jag minns att jag var mycket ung när jag plockade fram den gröna boken med Dan Anderssons samlade dikter som pappa ibland sjöng och läste ur. Och alltid hamnade jag i den vackert sorgliga historien om Tiggaren från Luossa. Jag tror att det är mitt starkaste litterära minne. Och mycket mer än så. Fast jag under åren förändrats och lärt mej mer om litteratur och livet, så kan jag inte släppa det där om det som finns bortom bergen, och allt det andra. Det gör inte mej världsfrånvänd, det hjälper mej att stå ut när det är jobbigt, att tycka att allt är fint när det är bra. Jag vill inte skriva mer.

Jag ska fanimej gå och se slutet på den där filmen nu, fast jag inte tittar på teve före 2200 timmar (som vi säger in the Army). Jag har alltid gillat Jarl Kulle.

Thåström sjunger om när giftet tog Dan i den låten Om Black Jim. Dom hade inte vädrat ut på hotellet. Han var tonåring och ensam i Amerika, Dan, också. Han satt inte bara vid milan och sjöng sin sång. Han blev också rejält refuserad, bara så ni vet, ni odödligaklassikerwannabees. Hang in there (som vi säger med gröna kläder).

Brittiskt musicbattle med fred i huvudet i en dröm om karg vind på Hebriderna(yttre)

När Rickard och jag var i London 1989 träffade vi en snubbe som spelat med Mike Scott i gruppen Another pretty face. Det är nästan sant, men jag orkar inte gå in på detaljerna. Mike Scott är/var sångare i Waterboys. Han var till stor del Waterboys, fast han hade inte kunnat göra det ensam. Karl Wallinger, Thistlewaite och den andre som jag inte ens orkar kolla upp namnet på.
Jag älskade Waterboys. Jag älskar Waterboys, jag köper nyutgåvorna som kommer då och då, med outgivna låtar, fast jag har originalen på vinyl eller cd. Och jag är inte direkt en skivnörd. Jag sålde av fyra femtedelar av min cd-samling i början av detta århundrande, vissa plattor för en tia, pengar till krök. Jag sålde även andras plattor. Men inte en enda Waterboys. Inte en enda Magnus Johansson. Och inte en enda Pogues. Annars allt som nån ville ha. Rundan till Skivesset och sen till den på hörnan på Amiralsgatan med dom plattorna som Skivesset skrattade åt, reporna, inaktualiteten.

Bla, vaknade sex i morse. Johanna och Elsa i Hässlehåla. Letade upp videon med Pogues från 1988, Live på Town and country i London, ST: Patricks day.
I min hjärna var det battle (som vi säger i Malmö dessa dagar när Försvaret ska ta tillbaka sitt sargade förtroende, som en general säger i dagens tidning), hela åttiotalet, vem var bäst, Pogues eller Waterboys? Det gick i vågor.

I början på 1985 eller 1984 var jag i Schweiz och träffade en snubbe som kallades Hedda. Han hade synthlugg och var mycket rolig, ett år äldre, eller två. Han hade synthlugg och klädde sej som Hitler, men var inte Hitler. Detta var tider av Reperbahn (bandet), Triffids, Cocteau Twins. Han lärde mej.
Jag träffade andra människor också, men en kväll var det bara jag och Hedda på diskot i tre våningar där en naken man var fakir och stack spik eller långtjocka nålar genom sin penis, där senare tjugo människor var med om en oerhört seg hypnos där dom skulle sluta röka på dansgolvet.
Jag skulle fylla femton eller sexton år och vi var fulla och träffade några tyskar som bjöd på brass, det var första gången. Vi var övre medelklass, Hedda och jag, det har aldrig varit något problem för ingången till olika missbruk, om nu någon trodde det.
Jag snurrade i sängen hela den natten.

Pogues. Hedda bodde i Helsingborg och vi skickade blandband till varandra. Han skickade Pogues. Jag blev frälst. Rum, sodomy and the lash.

ÄÄÄÄÄh, jag har satt igång ett projekt här. Jag orkar inte slutföra det.
Shane på Roskilde. Resan i första klass till Köpenhamn för att se Pogues utan Shane på Olympen i Lund. Tystnaden under Fishermans Blues-turnén på Mejeriet, när Mike Scott aldrig var längre än en centimeter från mitt hjärta. Waterboys 2001 när jag var nynykter och ensam och dom hade ingen lättöl på KB, när jag var så rörd att jag måste ha en öl, köpte en Hof och drack den, inget mer med det. Mer än att det var så fantastiskt bra. Fotot i puben i Spiddal.
Jag stoppar där så länge.

Brittiskt musicbattle med fred i huvudet i en dröm om karg vind på Hebriderna(yttre)

När Rickard och jag var i London 1989 träffade vi en snubbe som spelat med Mike Scott i gruppen Another pretty face. Det är nästan sant, men jag orkar inte gå in på detaljerna. Mike Scott är/var sångare i Waterboys. Han var till stor del Waterboys, fast han hade inte kunnat göra det ensam. Karl Wallinger, Thistlewaite och den andre som jag inte ens orkar kolla upp namnet på.
Jag älskade Waterboys. Jag älskar Waterboys, jag köper nyutgåvorna som kommer då och då, med outgivna låtar, fast jag har originalen på vinyl eller cd. Och jag är inte direkt en skivnörd. Jag sålde av fyra femtedelar av min cd-samling i början av detta århundrande, vissa plattor för en tia, pengar till krök. Jag sålde även andras plattor. Men inte en enda Waterboys. Inte en enda Magnus Johansson. Och inte en enda Pogues. Annars allt som nån ville ha. Rundan till Skivesset och sen till den på hörnan på Amiralsgatan med dom plattorna som Skivesset skrattade åt, reporna, inaktualiteten.

Bla, vaknade sex i morse. Johanna och Elsa i Hässlehåla. Letade upp videon med Pogues från 1988, Live på Town and country i London, ST: Patricks day.
I min hjärna var det battle (som vi säger i Malmö dessa dagar när Försvaret ska ta tillbaka sitt sargade förtroende, som en general säger i dagens tidning), hela åttiotalet, vem var bäst, Pogues eller Waterboys? Det gick i vågor.

I början på 1985 eller 1984 var jag i Schweiz och träffade en snubbe som kallades Hedda. Han hade synthlugg och var mycket rolig, ett år äldre, eller två. Han hade synthlugg och klädde sej som Hitler, men var inte Hitler. Detta var tider av Reperbahn (bandet), Triffids, Cocteau Twins. Han lärde mej.
Jag träffade andra människor också, men en kväll var det bara jag och Hedda på diskot i tre våningar där en naken man var fakir och stack spik eller långtjocka nålar genom sin penis, där senare tjugo människor var med om en oerhört seg hypnos där dom skulle sluta röka på dansgolvet.
Jag skulle fylla femton eller sexton år och vi var fulla och träffade några tyskar som bjöd på brass, det var första gången. Vi var övre medelklass, Hedda och jag, det har aldrig varit något problem för ingången till olika missbruk, om nu någon trodde det.
Jag snurrade i sängen hela den natten.

Pogues. Hedda bodde i Helsingborg och vi skickade blandband till varandra. Han skickade Pogues. Jag blev frälst. Rum, sodomy and the lash.

ÄÄÄÄÄh, jag har satt igång ett projekt här. Jag orkar inte slutföra det.
Shane på Roskilde. Resan i första klass till Köpenhamn för att se Pogues utan Shane på Olympen i Lund. Tystnaden under Fishermans Blues-turnén på Mejeriet, när Mike Scott aldrig var längre än en centimeter från mitt hjärta. Waterboys 2001 när jag var nynykter och ensam och dom hade ingen lättöl på KB, när jag var så rörd att jag måste ha en öl, köpte en Hof och drack den, inget mer med det. Mer än att det var så fantastiskt bra. Fotot i puben i Spiddal.
Jag stoppar där så länge.

Bomber och granater, och Charlotte Perrelli i Malmö. Varför?

”Svenska försvaret presenterar stolt (på alliansfri engelska, nä, amerikanska): Swedish battle camp.”
Det blir minfält och stridsfordon och flygplan, Jas 39 Gripen. På stora scenen: VÄPNAD STRID.
Och något stridsfartyg i hamnen. Men det finns mer grädde på moset, vänta lite …

Jag försöker mej på reklam. Men jag är kanske inte rätt kille, vi får se.

När jag gjorde vapenfri tjänst, på Rosengård i början av nittiotalet, var det närmaste strid vi kom när en pensionerad general störde vårt dagliga arbete inom hemtjänsten eller barnomsorgen, eller som musiker på äldreboende och bland dagisbarn. Enda gången vi krigade var när den gamle yrkesmilitären skulle lära oss kriga som rollspel i det högst huset på Rosengård. Vi skulle vara kreativa och följa reglerna, vi fick olika uppdarga. Jag blev journalist tillsammans med några andra, Sverige var ockuperat, vi var motståndsjournalister (givetvis), vi spred ett rykte om Mul- och klövsjuka i pressen. Det blev kalabalik.
Men se, då tog det hus i helvetet, så fick man inte göra, sa den gamle översten (som var trevlig för övrigt), det fanns inte med spridande av sjukdomar i det rollspelet subventionerat av den svenska försvarsmakten. Så fick man inte leka krig.

Jag cyklar varje dag (hemåt eller bortåt beroende på vinden) längs Ribban och Limhamnsfältet i Malmö. Jag hejar på en tjej med stavar som jag har sett nu varje dag i ett år. Nickar till den svarte äldre mannen i keps som promenerar, känner igen kärringarna som alltid går och har sittdynor med sej. Vi är ett gäng, då vid niodraget. Jag cyklar på cykelbanan, dom går på gångbanan, någon joggar eller åker skidor på cykelbanan (det får man, om man rör sej betydligt fortare än gångtrafikanterna), vi sköter oss och trivs.

Men det har varit liv dom senaste dagarna. Stängsel har byggts, läktare har byggts, överviktiga hemvärnsmän (tror jag) har suttit och druckit kaffe utanför kamouflerade tält medan unga eller utländska arbetare har byggt vidare. Korpraler har pratat i mobiltelefoner och önskat sej tillbaka till knastrigare varianter av kommunikation.

VARFÖR?

”Svenska Försvaret presenterar stolt: Swedish Battle Camp.

Artister: Linda Bengtzing, Charlotte Perrelli, Joe Labero, Fame.

Alltså. Svenska försvaret presenterar stolt: Nu ska vi jävlar i det lära svenska barnfamiljer och pensionärer kriga.

Eller är det en invasion på gång?
Eller ska man bussa blattedrägg från Rosengård till den väpnade striden och ge dom ett slag med k-pist-kolven och lära dom veta hut.

Hemvärnsgubbarna dricker mer kaffe och pratar som man gör på eviga kafferaster.
”Har ni hört den om generalsfrun som blev misshandlad, och mannen åkte dit, hö hö, men inte för dom upprepade våldtäkterna, hö hö …”
”Nä, hö hö.”
”Hon vill veta vem som har gjort det, hö hö, vem som då har våldtagit henne, hö hö …”
”Nittiettan, hö hö?”
”Nä, Fyrtisjuan Löken, ha ha ha, fattar ni, LÖKEN!”
Och längre bort hörs ljuden fråbn susande björkar i fjärden, en dragharmonika och vänslande bland brännässlorna i slänten, nedanför dansbanan med en sprucken Explorer i vekaste livet.


När jag står utanför stängslet och antecknar attraktionerna och artisterna, ja, ni vet, Charlotte, väpnad strid … Tittar två lumpargrabbar hotfullt på mej när dom spanar förbi, båda har K-pistar.

Jag slutar skoja, vi får se upp, det är en invasion på gång.

Olika dödar i fyrtioårsåldern i USA och Australien

Sol igen. I morgon ska det blåsa noll meter i sekunden, och solen ska skina. Jag tror det när jag slänger upp en död nyckelpiga i luften, nä, några grässtrån som faller alldeles rakt ner i marken utanför fiskehoddorna där jag brukar sitta och anteckna på förmiddagarna. Ett solbränt jobb för Jonte Bergh.

Döden i USA.
Jag missade dokumentären om John Holmes igår. Nån sorts komplex kanske. Eller bara det att jag numera bara ser på video, eller textteve, eller Så ska det låta.
Han dog ju tidigt John, efter att ha knullat med 14 000 kvinnor, enligt egen utsago.
Där ligger ju Bill Wyman i lä, hans största bedrift är ju att han knullade mest i Stones. Enligt en av kvällstidningarna kämpar Keith för sitt liv nu, han har knullat minst. Nä, det är ju Charlie, fast han kanske har knullat mest ändå, med sin fru.
Bill har i alla fall tillkännagett (helt obittert) att han inte vill se Stones, det händer inget längre, Mick är bara bitter och har komplex för att han har knullat färre kvinnor än Bill, hävdar Bill (men vad säger Bull?), att Mick struttar runt och tänker på det hela tiden, vrider sej i sängen i svett och plågor varje natt. Tror Bill, om jag tolkade det rätt.
Vad Bill gör? Han spelar blues i Trollhättan och har konstutställningar (fast det kan vara spjuvern Ronnie, jag vet inte så mycket som det verkar om Stones).
Och Keith var halvpackad och klättrade upp för en palm, och trillade. Det är något jag kan relatera till. Jag har brutit armen två gånger på liknande sätt. Och i Arvika bröt jag nyckelbenet efter en basketmatch som slutade i ett fall från en ribbstol.

Döden i Australien.
Mycket sorgligare. En av dom stora som man ofta glömmer, jag gör det titt som tätt.
Det började långt innan, men en gång i Köpenhamn 1991 (tror jag). Rickard och jag tog färjan från Malmö, Flygbåten. Jag gjorde vapenfri tjänst i Rosengård och Rickard pluggade i Lund. Åkte på eftermiddagen. Drack öl och sånt. Gick mot Vesterbro för att hitta biografen som var konsertlokal, Saga (?). Vi skulle se Lloyd Cole, en annan av dom stora, men det som nästan var större var att Go-Betwwens skulle vara förband. Go-Betweens, dom fanns ju inte ens längre. Och det gjorde dom inte heller, det var bara Robert Forster och Grant McLennan med varsin akustisk gitarr och biostolarna var av röd plysch och utanför fanns en bar, ett krypin, en gammal teaterbar med direkt anknytning till konsertlokalen. Rickard och jag bjöd varandra på äckliga drinkar, men det var fantastiskt med dessa två män som sjöng så fina sånger. Talulah, Right here, Spring rain, People say I´m mad to love you (fast den heter inte så), och andra som jag också har glömt.
Men så läste jag igår att Grant var död, död av en hjärtattck i sängen. Jag visste inget om honom, mer än flera fina låtar på soloplattorna på nittiotalet, och gruppen Jack Frost med Steve Kilbey från The Church.
Lloyd spelade fint sen och Rickard spydde på en plyschfåtölj under sista extranumret.

Han blev 48 år, Grant McLennan.
John Holmes blev 43 och Keith Richards är 62.
Nästa vecka fyller Bill Wyman 17, då är han äntligen lika gammal som Mandy Smith var när det begav sej.

Ännu en dag på jobbet i Limhamn

Jag hatar datorer och teknik. Möjligen förutom den tekniken som får en människa att kunna stå just på den halaste stenen och det borde rimligtvis inte kunna gå på något annat sätt, än att ramla, slå huvudet i stenen och det sista man hör är helt fel sång, den som jag råkade höra på radion i kolonistuganigår, med hon Linda som var med i melodifestivalen, Jag ljuger så bra. Exakt.

Jag skulle egentligen skriva om det blandbandet som jag hittade i en gammal byrå i kolonistugan, från förra året och året innan, när jag satt där och skrev bok. Det bandet från nittiotalet med sångerna som betydde något, då, och mycket nu också.
Men det blir inget med det. För jag orkar inte lyssna igenom det igen och skriva ner låtarna, det får bli en annan dag. Jag har så många blandband, ni anar inte. Verkligen inte.

Och det är ännu en solskensdag, och jag vill bara ut. Men jag vet hur det är, nu kräver ni, ni hotar mej och jag vill inte gå in på det obehagliga, men jag känner mej tvingad att skriva. Så nu får ni, en solskensdag med varma knivar i smöret och norrlänningar gnäller inte, dom är ju vana.

Vadå vad jag menar? Jo, jag menar att nu är det äntligen inte bara vår utan nån sorts försommar. Och jag skiter i hur det är i Norrland. Men jag har varit väldigt arg den här vintern, det ska inte vara så. All snö och kyla och det svåra i att få ta sina cykelturer på ett humant skånskt sätt. Jag tycker om den skånska vintern (om man nu måste leva i skiten), med några plusgrader och vind, lite regn, rätt kläder och ett finger i luften åt vilket håll det blåser, bestämma väg och blandband och ska jag ha regnstället, ja, lika bra. Cykla dom vägarna där vinden inte riktigt hittar när den är mot, sen segla eller flyga hem i medvinden. Vill jag ha snö så åker jag hellre till Alperna än Norlland, men det var längesen nu. Det var längesen jag var en liten skit i Norge

Jaha. Jag sov över i kolonistugan efter BoIS´stolta segermatch i onsdags. Träffade min gamle vän Henke på Akropolis. Och några till. Lagade en av dom trasiga cyklarna, nja, Göta fixade det, cykel- och fisskeaffären. Jag ser inte vad jag skriver, datatekniken funkar inte. Det gör mej mycket irriterad. Men jag försöker hålla fanan högt och glatt i luften. Våren är ju här nu, försommaren.
Fick äntligen Serums nya, sista, nummer. Pelle Andersson fortsätter bataljen på Aftonbladets kultursida idag, jag har skickat ett svar. Jag gillar Pelle A, jag tror att han inte avskyr mej. Men han måste ju vara raljant i dom korta kulturnotiserna. Vi får se.

Det här har jag velat säga länge: Släpp alla spärrar, alla fördomar. Bara lyssna på Prärien igen (från nådens/dådens år 1979?) och Som en syster (från Natten hade varit vild och öm 1978? eller Längre inåt landet 1981?), och kom sen inte och hacka på Ulf Lundell medan ni hyllar ännu en tradig singer/songwriter från yttre Appalcherna.
Nä, jag tycker inte illa om historieberättarna med gitarr, jag tycker bara att man borde nyansera bilden av Uffe, att det inte ska behöva vara pinsamt att vara späd och dessutom gilla honom. Det bestämmer man själv, det borde jag fatta. Jag börjar bli solbränd som Björn Ranelid. Watch out! Fast vi sitter inte på samma bänkar.

BoIS vann med två-noll. Jag fick låna ett par brillor av min brorsa (som dessutom bjöd, eller hans firma, på inträde och korv och sittplats. Mina egna glasögon fungerar inte efter omild behandling i frustration.) Jag har bara brillor på fotboll och dom få gånger jag spelar golf. Det gör att jag ibland inte hälsar när vi ses på cykelbanorna, jag känner helt enkelt inte igen dej, min vän.

Äh, jag ska marinera lite kött, sen ska Elsa och jag cykla och ikväll ska vi se på Så ska det låta, Johanna kör sitt race uppe i norr den här helgen. Och det är inte heller sant, för när jag pissade igårmorse såg jag hur blommorna redan slagit ut under natten. Och när jag inte visste att det var hål i hinken som jag bajsade akut i, när jag berättade det för Johanna, så måste hon tvunget åka till Hässleholm för att köpa specialsåpa, så på söndag ses vi i kolonistugan i LA och tvättar mattan, skrubbar och står i medan sydamerikanska korvar spricker på den tyska grillen som vi köpte hos Bo Ohlsson i Tomelilla (Hej!) för några år sen, som jag skruvade ihop med händerna. Sen åt vi cocacola-marinerad skinkstek. Och näste torsdag ska jag till Tomelilla och prata med skrivarskoleeleverna, lära dom veta hut.

Så här blir det när man inte kan se vad man skriver, skriv upp det!

Den här tiden på året då och nu i Halland och Skåne

Kamrater! Igår var det punsch till lunch och sillar innanför frackvästarna när studentmössorna flög i skyn utanför Grand under promenaden ner till verandaserveringen i Stadsparken, och ner och ner till under grisarna bland all skiten som Big Brotherstudenterna spyr upp i dag. Annat var det förr! På min ära!
Men det är bara att ta med sej datorn till Stadsparken i Lund numera, fick jag höra förra veckan, allt är uppkopplat per satelit (tror min fru).

Vi möblerade om igår. I köket och i sovrummet. Elsa har fått en fransk frisyr och hade dagen till ära prinsessklänning som hennes mamma hade sytt. Och jag gjorde fotbollspelarmat deluxe. (En köttbit, pommes och bearnaise,ni vet, och en cola. Och några slingor i håret och sådär lagom rufsigt). Fast potatisgratäng (också den åt det franska hållet), ryggbiff och champinjoner och en tomatsallad deluxe (åt det grekiskskånskahållet med fetaost och sillspad sidan om).

Elden då? Jodå, det var folkvandring bland Limhamns barnfamiljer och det var helt meningslöst att ringa med ringklockan på cykelvägen, ut på den stora vägen istället och facklornas eld blåste i vinden och Elsa undrade på sin barnsadel var Amelie var, på sin barnsadel, och skrek likadant.
Sen gick en kedjerökande gubbe runt och hällde tändvätska, och sen T-röd (som han fick offra?) på elden som till slut tog sej. Man saknade sången då. Vintern rasat ut. Men från matosstånden och lastbilsflaket som var scen hördes discodunk, dunkadunka, när man kunde få skönsång.

Utanför Halmstad 1990 (?). Vi var jättefulla och rullade nerför backen, över koskit och stenar och enebuskar. Rullade nästan in i elden som var gigantisk och luste upp hela bukten. Så sjöng vi Perssons Pack, Sista kvällen i april. Högt och fulla, så vi märkte inte att kören från Trönninge sjöng mycket vackrare, märkte inte att folk blängde och blev arga. Tills någon sa till oss, då fattade vi inte, var oförskämda bara. Det är ballt med Valborg.

I Limhamn i går, vad jag önskade några goda körsångare vid flammorna.
Men till slut, vi gick bort till stånden och lastbilsflaken och en smålänning från Wesleykyrkan pratade om Oskar och Kristina i Amerikat och hur det inte dög med att fira Valborg på småländska eller nåt, mycket snack. Men sen sjöng Limhamns gospelkör och alla tjejerna ville vara Karola och alla killarna hade för korta jeans. Och ljudet var dåligt. Men det svängde och var inte dumt alls. Lord of the harvest, we worship you, we worship you.
Sen cyklade vi hem och ungarna såg på Bambi och vi andra drack vin och lättöl.

Och idag är det första maj och jag ska inte demonstrera i år heller. Har aldrig gjort det. Bara en gång när jag gick på Fridhems folkhögskola och man fick åka buss till Malmö för att demonstrera mot att åldern för att få studiemedel skulle sänkas. Där brann vi, Micke och Anna och jag. Och fick en dag i Malmö istället för bonnvischan i Svalöv.

Men vi brukar åka till Vänsterpartiets utefest i parken utanför biblioteket, det brukar vara bra musik och goda korvar, och ett och annat tal att lyssna på.
Jag skulle vilja vara en god socialdemokrat, stolt. Men det är alldeles omöjligt, sen en lång tid tillbaka, sen innan jag fick min rösträtt.

Istället för sprit, vatten och förvirring, stolthet, i bassänger och Danmark

När jag satt och såg ut genom fönstret på Alkoholkliniken för fem år sedan (och några veckor), hörde hur Kjell kved i sängen bredvid, han hade så ont i sin uppbrända arm. När jag gjorde det, satt och tänkte ut genom fönstret, men vafan ska jag göra då, när jag inte kan kröka. Läsa, och tredje dagen på kliniken kunde jag läsa igen, hittade en bok av Jan Mårtensson, en gammeldags pusseldeckare skriven i modern tid, okej i sin genre i Sverige, värdelös som litteratur, perfekt för en nynykter alkis.
Vara på bibblan. Cykla med freestylen. Min fru. Jag kunde inte tänka på att laga god mat, inte än. Jag kunde inte tänka på glass, som skulle bli ett starkt substitut den kommande sommaren, tre kulor goda smaker, bussar och lånade bilar till stränder överallt, och knulla utomhus igen, såna saker, den sommaren när jag kom tillbaka till livet. I vattnet.
Och framför allt, simma i simbassäng. Min medicin, mitt lugn när det inte är för mycket folk, när jag kan sjunka in i tankarna och låta dom berätta om alla möjligheter, ge mej alla idéer.
Sen började jag dricka lättöl, och det tackar jag gud för, jag kunde börja sitta på bänkarna igen.

Efter en lång och hård vinter och stapplande vår, med problem på flera plan, börjar jag kunna skönja ljuset.
Idag var jag ensam på Kockum igen (Johanna, Elsa och jag brukar åka dit tillsammans på torsdagarna), simmade tusen meter, det är skamgränsen. Då 2001 och 2002 simmade jag minst femtonhundra tre eller fyra dagar i veckan, skrev och fortsätta vidare bort fram till klockan två då jag cyklade till Kockum, sen till Bullen där jag läste vad jag skrivit, ändrade och skrev nytt för hand. Ganska inrutat, även om det inte var så varje dag, men ofta.
Jag minns att jag läste Klas Östergrens Ankare då nån gång, för fjärde eller femte gången, att jag kände igen saker från den i min egen bok, spriten, sjön, resan, försoningen, till exempel. Inga övriga jämförelser (Klas Östergren är vår vassaste berättare).

Okej, säcken ska knytas, idag efter simmningen cyklade jag till stora ICA i närheten av Kockums, en trevlig affär, där köpte jag Gangsters i storpocket för åttionio spänn. Jag har medvetet låtit bli att läsa den. Det blev så mycket ståhej när den kom, jag vill inte läsa böcker som alla pratar om. Jag vill inte ha den inbunden, då kan jag inte läsa i badet med mina taniga armar. Men storpocket, visst, okej. Det ska bli kul att läsa. Jag har inte velat låna den på bibblan heller, eftersom jag vill äga boken, eftersom jag vill läsa om den, eftersom jag har Klas Östergren, tillsammans med några till just bakom mej vid mitt arbetsbord. Jag vill ha dom där.

Fan, hur ska jag få in Danmark i detta. Jag hade tänkt berätta en historia till, som jag håller på att förändra och skriva in i min nya bok, om min kompis D, om första gången jag åkte till Danmark med en kompis sedan jag slutat kröka. Om hur fint det gick. Om hur stor D blev när han (som många gånger blivit oförtjänt smutskastad, ibland välförtjänt), berättade om sin nya stora, speciella kärlek.
Jag vet inte om jag vill skriva mer än så. Vi får se.