Det finns ett förstorat fotografi från slutet av åttitoalet där jag står tillsammans med två kompisar vid en tegelvägg i Helsingör. Vi är nitton-tjugo år och har slitna rockar och håliga jeans och gitarrer, jag har runda solglasögon. Vi ler och sjunger och det är något som strålar. Jag tror att det är frihet. Svenska turister lägger pengar när vi kör låtar av Ebba Grön och KSMB, ett gäng lumparkillar i vår ålder pröjsar hundra spänn och gratis öl om vi sjunger Hasse Kvinnaböske i en halvtimme. Det gör vi naturligtvis.

Vad är frihet? Det är onsdag i november och jag längtar till Danmark. Jag tar tåget från Malmö och det stannar i Landskrona och något skaver i magen, jag känner mej som en svikare som inte hoppar av. Jag är uppvuxen i Landskrona. Jag har lärt mej mycket där om hur männsikor kan vara. Men det går inga färjor från Landskrona längre så jag fortsätter vidare mot Helsingborg, fortsätter vidare uppför trapporna till färjan och Helsingör. Jag bor i Limhamn i Malmö, jag hade kunnat åka till Köpenhamn, men jag väljer Helsingör. Jag är ofta en orolig människa. Jag är rädd för terroristerna som kvällstidningarna bombar mej med. Köpenhamn ska vara nästa mål, sägs det. Jag tror inte på det, men ändå, jag är rädd för att just när jag åker, då smäller det. Så jag åker färja till Helsingör och fortfarande, efter mer än tjugo år, är det frihet. Den frihet jag såg från mitt pojkrumsfönster, danska lyktor lyste på ett annat sätt. Det var i Danmark allt skulle börja.

Jag blandar alkoholfri öl med Hof på Borgerkroen, gör lättöl. Vid bordet intill sitter fyra män i femtioårsåldern från Laholm, den bullrige säger att en kärring ska vara som en bra dammsugare, gå tyst och suga bra. Alla skrattar. Är det frihet? Äventyr med grabbarna och autopiloten på, rullande shoppingväskor med öl och likör.
"Men det är jobbigt med röken", säger den av männen som bär dunväst.
"Men det är Danmark …", säger han som kommer att bli fullast, beställer in mer Jägermeister. "Det är Danmark", säger han, "frihet …"
"Det är ju bra som dom gjort med utlänningarna", säger den tyste tyst.
"Dom måste ju kunna språket, läkare ska inte bryta."
Röken svider i ögonen och jag går ut, jag vill också förstå vad en läkare säger. Men det var sättet de sa det på.

På färjan tillbaka känner jag mej ung, bommar en lång cigarett av en dansk kvinna och röker. Fnyser åt dom som fnyser åt mej när jag blåser hårt. En stund av frihet. Sen på tåget skäms jag över att jag luktar rök och öl klockan sex, när alla de som arbetar jäktar hem.
Vad är frihet? Jag stannar till på bibblan där två äldre män sitter och pratar för högt över tidningsbordet.
"Dom måste ju kunna svenska, perfekt svenska, så man förstår …"
"Ja, och seder och bruk …"
"Men om dom kommer från Värmland då", säger en kvinna som har hatt, "och pratar fort, då fattar jag halvsju ..."
"Det är en annan sak", säger en av männen kort och vänder sej demonstrativt mot sin bekant igen. "Du vet, när jag hade macken, då kom där en sån …"
"Jag och frugan ska ju åka till Turkiet", säger den andre, "varmt och skönt nu ju."
Jag cyklar hem och undrar vad som händer om gubben blir sjuk i Turkiet.

Det finns ett förstorat fotografi från slutet av åttiotalet, från Helsingör. Glada halvfulla grabbar som spelar och sjunger och fortfarande tror att efter regnet kommer sol, att det vid regnbågens slut finns en spann med skimrande guld.
Den kvällen slutade i dansk fyllecell för mej. Dansk fyllecell är värre än svensk. Jag fick stanna till tio på morgonen utan vatten, jag var enormt pissenödig och törstig, fylld av dåligt samvete. Det var inte frihet.