Det är tufft i början. Det finns en historia om det: Det skulle bli Shane MacGowans begravning i byn Erasehead söder om Dublin. Dom enda svenskarna var Rickard och jag. Färja från utanför Glasgow och sen besök hos våra gamla vänner i närheten av Belfast, i den lilla staden utanför, jag har glömt namnet. Och sen en folkahusbil till Galway, det kändes som nittioett igen, Waterboys och Pink Floyd och Jesus and Mary Chain, Billy Bragg. Såna killar var vi. Ebb och flod, kallt vatten. Golf! Rökte och skrattade. Det skulle bli Shanes begravning och jag undrar varför det bara var Rickard och jag från Sverige, alla ni andra då?! Ni som också dansade då, var fan blev ni av? The Alarm "Where were you hiding when the storm broke" Nåt sånt. Vi satt på tåget och jag blandade läsk i ölen för att få den till lättöl, tre rödhåriga barn som liknade Tage Danielsson tittade på. Knäpp gubbe, sa dom på en obegriplig dialekt.
Nä, det är aldrig lätt i början. Shane lever. Jag lever. Vi är kanske inte glada varje dag, men det fortsätter. Lars Forsell skriver i boken Vänner om hur hans sonson dog, om hur han spottar på döden som har tagit hans vänner ifrån honom, många alldeles för tidigt. Det är vackert. Dom flesta av mina vänner lever, men många har dött i min närhet. Det är tufft i början, sen planar det ut.