Dan Hylander och Jakob Hellman
Fem minuters cykelfärd norrut från mitt hem i Landskrona i början av åttiotalet låg golfbanan. Tidig vår eller sen höst var allting tomt. Bara jag och min freestyle när jag spelade för mej själv och låtsades att det var tävling. Som ABBA med hopprep som mikrofon, fast jag och golf med Dan Hylanders platta September i lurarna. En egen värld, en frihet svår att förklara men självklar för dom som varit där, nånstans.
Jag och Windy tyckte inte mest om Noice eller Ebba Grön, inte KSMB. Bäst var Dan Hylander. Men det var längesen.
På order från min fru: "Ni Dan Hylander-nördar borde sticka till Via Veneto på torsdag, han ska spela då." Ja visst.
Én blandning av trubadurspelning och en gammal hjälte som spelade. Först låtar som han skrivit till Totta Näslund och sen kopplade han in trummaskinen och körde Farväl till Katalonien, låten som var grunden till alla mina drömmar då för längesen. Mycket folk och Windy och jag som inte visste var vi skulle ha röven, men ändå, vid flera tillfällen, nästan en tår på kinden. Blandningen av bra låtar och nostalgi, få saker slår det.
Vi var yngst (förutom Dans barn), Peter Clemedsson från Hoola Bandoola var där. Jag tyckte mej se Göran Skytte i det som är en blandning av pizzeria och pianobar. Solregn är en fantastisk låt. Svart kaffe och Skuggor i skymmningen kan jag vara utan. Så var det slut, så började det igen när Dan hade smällt strängarna på båda sina extremt fula gitarrer, fick en ovation och spelade Höst från Döende oskuld som kom 79(?). Och allt kom, hans melodiska röst.
Flera gånger sa vi trettiosexåringar som inte röker längre att vi ville ha cigg. Efter konserten, eller vad det nu var gick vi för att köpa en liten ask, dela, som förr i tiden. Kom till utanför Bullen och bommade varsin cigg av Connie istället, och då kom Jakob Hellman!
Jag lärde känna Jakob i Lund i början av nittiotalet. Vi brukar träffas av en händelse en gång i halvåret. Jag har aldrig tyckt att det var konstigt att han inte släppt uppföljaren. Han är en mycket speciell människa. Han tyckte: respekt, att Danne sjöng konstiga covers på engelska medan jag och Windy ville höra halvobskyra låtar från dom första plattorna.
Jakob hade glömt sitt kort i baren på Via Veneto. Jag bjöd honom på öl. Han hade aldrig lyssnat på Dan Hylander. Vi drack olika sorters öl (Hof, Staropramen och lättöl), sen följde jag Windy till tåget. Lånade några cigg och cyklade hem på cykelvägen längs Ribban, helt stilla och skönt ensam, kallt att röka.
Jag kan inte förklara, men Dan Hylander. Han var mycket viktig för mej. Är tydligen fortfarande. Jag vet, jag borde ha skrivit bättre om detta, mer analyserande och djupgående. Men jag är också trött. God natt.
11 comments:
Jag såg att Dan H. skulle spela på Via Veneto. Jag har aldrig gillat honom. Kanske inte orkat lyssna ordentligt, men han fångade heller aldrig mig. Förövrigt tror jag att du lyckats få till den den bästa jävla bloggsidan av alla. Eloge!
Tack. Jag var lite trött igår när jag kom hem, skrev lite fel, så nu har jag för första gången redigerat ett blogginlägg.
Nä, Danne, plattorna Raj Montana Band, Döende oskuld och September har tagit sej tillbaka till mitt hjärta. Det var lite töntigt i flera år för mej. Men nu, återigen, den fantastika kombinationen: Kvalitet och nostalgi.
Jag såg Ronny Jönsson en gång på Hökarens i Simrishamn. Jag var rätt nedgången och hade en påsk hos min vän Marcus lägenhet/rum medan han var i Stockholm där jag bodde. Det var väldigt skönt och avslappnande och det var då jag kom på att jag skulle överge Stockholm, att det var det jag behövde, så att jag återigen kunde koppla in telefonen och inte hoppade till så fort den ringde och så att jag skulle kunna betala mina räkningar och leva ett normalt och redigt liv utan rädsla. Det gick ju som det gick, men i alla fall, det var här jag kom på det. I alla fall kom en kompis till Marcus förbi det där rummet och som jag kände lite grann och han bjöd mig in på kvällen till lite vin. Vi drack våra vinare och jag blev skönt full, inte stressigt som jag blivit under så lång tid och jag mådde bra och gick ensam till den här krogen. Jag var ensam och lite sorgsen och jag beställde in ett glas vin och satte mig vid ett bord där satt några ungdomar, som jag tyckte var ungdomar då, jag var 25 år tror jag eller 24 jag minns inte riktigt, men de var yngre i alla fall och jag pratade lite med dem och de var så världsvana och fantastiska som man kan vara när man är så där ung och det var härligt att sitta där vid dem. Och sen så kom han in, den där killen som varit ihop med hon komikern, va fan hon nu heter och spelat blues på en av hennes föreställningar. Ronny Jönsson. Han kommer från Eslöv. Han satt där och spelade på sin nylonsträngade gitarr och det var sådär, men det var ändå något väldigt tilltalande och jag var i helt rätt mood. Och han var full, visst var han det, han var alkoholist, men när han sjöng så var det något annat som kom ut, något som var bortom det där med fyllan, något större, och när han så äntligen spelade John Hiatts The Rose, fast översatt på svenska till Rosen på sin rotvälska, då var allt på plats och det var den största musikupplevelse jag varit med om. Närhet, smärta, kärlek och glädje, humor allt sammans intill varandra och min vinfylla gissar jag. Men jag var inte full, bara uppfylld av det där sköna som man kunde känna, som när jag en gång hoppade av bussen för tidigt i Tuborg och fick springa i regnet för att hinna med sista båten hem till Landskrona. Det där att allt var möjligt. Allt som varit så omöjligt när jag inte kunde se klart, det såg jag klart nu, jag skulle flytta ner till Skåne igen, jag skulle göra något annat, jag behövde bort, hem, någonannanstans och det såg jag att jag kunde göra nu och jag såg det där i Ronny Jönsson och jag hörde honom verkligen där, jag hörde honom genom det där sorlet, alla de som inte lyssnade och bara snackade och de som inte fattade, jag satt där och såg bara honom och sket i hans jävla sologitarrist som spelade så jävla dåligt och bara solade på allt och det lät säkert för jävligt, men det gjorde det inte. Det var det här jag ville åt. Det var det jag sökte och har sökt sedan dess. Den där absoluta närvaron. Närvaron när jag sjunger. När jag tillåter mig själv att hålla ut och spela precis som jag själv vill för att få exakt den effekten som jag är ute efter just då, i det där tillfället. Det var det jag såg i honom. Ronny Jönsson.
Gud vad jag är avundsjuk! "Höst", "Solregn" och "I hemlighet" är några riktiga Danne favvisar jag växt upp med. Att ni dessutom springer på Jacob Hellman på min favoritpub Bullen i Malmö. Det finns ju bara inte, snyft. Måste säga att jag läser och gillar din bloggsida skarpt. Fast det kanske du har hört på annat håll. Ha en go helg!
LT: Närvaro, det är det det handlar om, och integritet.
Malin: Det borde givetvis varit din kväll.
Min mamma älskade Dan Hylanders musik så jag har mer eller mindre vuxit upp med honom och Py Bäckman. Minns jag inte fel så var jag på en konsert i Slottsparken någon gång på 80-talet också. Det var ju inte så coolt att lyssna på Dan Hylander när man som jag gick på högstadiet, men i smyg när jag var ensam hemma tryckte jag igång vår stora vita bandspelare som stod i köket och sjöng med i låtarna. Det var något speciellt med Dan Hylander. Jag minns knappt låtarna, än mindre titlarna. Men känslan i bröstet finns kvar.
LT: Jag trodde det var Ronny Carlsson du menade, och plockade fram Rockamöllans platta "Var skall du ta vägen" för att kolla efternamnet. Där fanns ju en Ronny Jönsson också. Måste lyssna igen på den, en av de bästa svenska nånsin.
Dan Hylander fick i Höganäs för en kort tid sedan lysande resentioner med sitt 9-mannaband, och det var så in i bänkens bra. Han spelar i Vejbystrand med samma sättning lör 17 juni och jag rekomendera dig, å alla andra, ett besök dit!
Trevlig sommar - Johan
Dan Hylander fick i Höganäs för en kort tid sedan lysande resentioner med sitt 9-mannaband, och det var så in i bänkens bra. Han spelar i Vejbystrand med samma sättning lör 17 juni och jag rekomendera dig, å alla andra, ett besök dit!
Trevlig sommar - Johan
Jag Lyssnad också den del Dan Hylander men i ännu störe utsträck Py Bäckman. det där med att var yngst i en församling med folk upptäcka jag o min fyr år älder kusin för litr mr än två år sedan då vi såg
Dan Hylander o Py Bäckman i Gbg.
an Hylander spelade med sitt nya band (The Bästa) på Helsingborgsfestivalen i lördags kväll. Detr blir en stark 4:a på en 5-gradig skala. Tyngre och tajtare än på länge.
Post a Comment