Bara jobbigt i skånsk juli

Det är ju helt hopplöst att skriva om något som liknar lycka och steg rakt uppför trappan. Jag har alltid haft svårt för det, så fort jag använder min oomstridda talang för rakt och enkelt och humoristiskt berättande vrider sej en slö kniv i min mage. Nä, Jonas, ge dom inte vad dom vill ha, ge dom inte det lätta.
Jag hade kunnat sälja tre gånger så många böcker om jag bara ändrat lite bland korten. Det tror jag, och jag vill sälja mer, men jag vill inte lägga korten på det sättet.

Skånsk juli, och slutet av juni, 1997. Samma år som jag skulle fylla tjugoåtta. Gud vad jag längtade efter att fylla tjugoåtta. Alla som dog innan dom hann fylla tjugoåtta. Nä, det är inte tjugoåtta som var det magiska. Tjugosju. Och inte den låten med Eldkvarn, den kom senare, då låg jag redan i fosterställning och hann nästan sälja plattan innan Johanna gav den till mej.
Skånsk juni eller juli 1997 och jag hade ingenstans att bo förrän i augusti, hade en väska hos mina föräldrar i Borstahusen utanför Landskrona, när jag sov där, köpte några folköl på kvällen för mynt som jag snott, satt och såg solen gå ner, var livrädd för att dö.
Eller, sov över hos nån polare i Malmö, Lund eller Landskrona. Aldrig ensam, jag vågade inte. Barfota, långhårig, Ven och konstiga saker innanför och utanför kroppen.

Vadå? Vad jag vill säga?
Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, och sen Curt Cobain en morgon på löpsedeln i april när jag kom cyklande till kiosken i Trönninge när jag var ensam i Påarp utanför Halmstad med en alldeles för gammal dator.
Jag var rädd. Jag tänkte på alla okända misslyckade genier som också hade eller skulle dö när dom var tjugosju- Jag var en av dom. Jag gick till doktorn för andra gången, en annan doktor, en äldre.
"Du ska inte oroa dej så mycket, Jonas", sa han och jag tyckte verkligen om honom.
Men vafan vet du, tänkte jag, om mitt liv i spillror.