Insnöad skit

Nu snöar det och blåser, vit skit diagonalt i det här jävla landet som jag är så trött på. Insändarsidorna. Stig Strand som bara bryr sej om Anja och vägrar viga homopar. En fet gås landade i mitt huvud innan, dra till Afrika, där slipper vi fågelinfluensan.
Jag ska dra til Spanien på lördag. Ska jag äta min löskokta ägg där? Ska jag köpa mina grillade kycklingar? Om min dotter blir sjuk, har dom tvättat händerna då, sköterskorna och läkarna.
Jag är så trött på den infantila självgodheten. Min fru är i Berlin och jag har både hämtat och lämnat Elsa hela veckan, dom enda jag trivs med är dagisfröknarna. "Ingen tycker om mej, ingen tycker om mej", sjöng Elsa när jag hämtade henne idag. Och jag är lite känslig dom här dagarna, när det bara är hon och jag. När hon badar i sina simglasögon och ser helt tossig ut vill jag bara gråta av glädje, av sentimentalitet.
"Jodå, Elsa", sa jag, "sjung inte så, varför tycker du så?"
Och dagisfröknen ryckte in, "vi har sjungit den sången idag", sa hon och började sjunga om en tjej som hade mask i en ask, långa och klibbiga, sen käkade hon dom.
Dagisfröknen skrattade och Elsa skrattade och sen cyklade vi till fel lampaffär för att hämta badrumslampan som Johanna beställt. Hela tiden den förbannade vinden. Jag förklarade och förklarade och sen kom det fram att det finns två lampaffärer i Limhamn, ändå. Så vi tog oss dit och jag har aldrig träffat mer tråkiga utvecklingsstörda människor som inte var utvecklingsstörda. Tvåhundra nåt plus moms blev tretusen nåt på den enes miniräknare. Detta är Limhamn, där man bildar medborgargarde och pratar samma skit som i Sjöbo när jag bodde i den skitkommunen. Jag trodde att jag klarade västra Skåne, men inte ens det. Jag trodde att Sverige började vid Örkeljunga eller nåt, att jag skulle kunna leva bland människorna här. Jag saknar Landskrona igen, jag vill aldrig bo där igen. Men jag saknar igen. Igår när Elsa och jag var där gick vi bort till trevåningsradhuset i hamnen där vi bodde i tio månader.
Ingen vagn men solen och en lätt vind som var mild, Elsa tryckte ner mina axlar när hon satt på dom och jag berättade om att här cyklade vi till ditt gamla dagis, där borta pratade vi med fåren. Och vi träffade Benno och Inger som var våra grannar då. Snackkade lite, jag är hemma här, tänkte jag, men vill alltså inte. Det måste vara jag som är fel. Eller vädret. Men igår var det vår. Och Elsa fick en glass på Akropolis, jag fick två dubbla lättöl och läsa Landskronaposten och snacka lite med Apu, skaka hand, innan vi tog tåget och cykeln till Malmö och Limhamn.
På lördag flyger vi till Spanien och när dom pratar normalt där, så pratar dom för fort för mej att förstå, då trivs jag. Ensam i ett vimmel, som Strindbergs sjöng.
Vi gick till bibblan sen, lånade två med Alfons och en om grisen Lepold som håller på att få stryk av vildsvinet Kjell-Arne i skinnjacka. Men Leopold smörjer in sej i gammalt smör och rutten sill, får vara ifred så. Är det det som ska till?

Malmö och Limhamn och Sydsvenskan och allt jävla tjat om MFF. Jag börjar närma mej vägs ände med den här bloggen, kanske. Jag pallar inte berätta mer om mitt liv fram till nu. Jag pallar inte skriva om varje dag. Vilka böcker vi lånar på bibblan. Jag kanske ska berätta om EWa Andersson på bibblan i Vollsjö, ja, där är en story till. Jag hänger i lite till. Men en annan dag.
Malmö och Limhamn och Sydsvenskan och allt jävla tjat om MFF, häromdagen hade dom sin första träning med boll. Häromdagen tyckte en höjdhoppstränare att dom tränade fel. Spy mej i örat!
I Malmö springer det runt en massa värmlänningar och smålänningar i ljusblå halsdukar. Jag minns inte första gången jag såg Landskrona BoIS, jag var för ung. Men farfar var med och pappa och två farbröder, min brorsa och kusinerna, Sonny Johansson. Jag skiter i fotboll, men jag älskar BoIS, det handlar om helt andra saker.
Ja, jag vet, dom flesta som håller på MFF har anorna i blodet. Det är bara jag som är förbannad och i fel stad, men det är trots allt här jag vill bo. Jag får bita i det sura äpplet, igen.
Snart är det vår. Det är då jag ska börja skriva om BoIS, hela historien om många människor som inte har så många andra halmstrån att hålla i.
När jag kommer hem från Spanien ...