hitta hem till romanen i La Cala (och den jävla snön)

(Det skulle inte handla om snö. Inte alls. Men det är snart natt och jag tittar ut genom fönstret efter min första dag hemma i Limhamn, en dag med vår i sej och det är snart mars, inte varmt idag, men ändå varmt, solen står högre, vår, sista dagen på vårvinterlovet. Och jag tittar ut genom förnstret, och då faller skiten ner igen. Vad vill du, Gud?)

La cala ligger på Costa del sol i södra Spanien. Det är inte min favoritplats i Spanien, men den mycket lilla staden (eller stora byn) äger sin charm. Det är bara att skita i dom engelska barerna och gå någon annanstans. Johanna och jag slank in på stället som jag gjorde till mitt förra gången jag var här för två år sedan. Kakel överallt och enkla bord och stolar, skyltar på dom två dörrarna om att rökning är tillåten. Mellanölen heter Mahou Classico och dom alkoholfria är bara tjugofem centiliter, så jag måste hälla över åtta centiliter till Johanna för varje öl för att få den rätta lättölstouchen. När jag är ensam är det en anna procedur som jag ska berätta om en annan gång. Det är ett jävla pusslande.

Jag var i dom här spanska trakterna för första gången i början av sjuttiotalet när jag var mycket ung. Bebyggelsen måste ha tiodubblats sen dess. Men jag fascineras, särskilt i februari. Då på sjuttio- och åttiotalen åkte jag med mina föräldrar, numera brukar dom hyra ett hus i La Cala några gånger om året, det är därför vi är här, på ett billigt sätt.

Förra året var jag i slutfasen av min roman En sång för Sonny och Karola, jag läste manus och funderade på ändringar i Fuengirola, simmade i inomhuspoolen, det är mycket billigt att flyga och bo på solkusten i februari. Det är ganska kalla vindar också, kalla kvällar, men hittar man lä kan man må ganska bra i solen flera timmar om dagen.

Till saken. Jaghade med mej 110 sidor roman till La Cala. Jag läste och kände en viss oro, vafan är detta för skit. Dett visste jag att jag skulle tycka. Under senhösten och vintern har jag suttit varje dag och följt devisen: IN MED SKITEN; ÄNDRA SEN. Jag har inte ifrågasatt särskilt mycket. Jag har givetvis haft en idé att gå efter, en story att berätta, men, in med skiten.
Nu har jag suttit och läst och glatts åt somt och förfärats över annat. MEN, jag har hittat min roman. I morgon ska jag ta bort ungefär fyrtio sidor, sen vet jag vad som ska in, jag känner fokus, jag har hittat in och hem i min roman och nu kan jag öka densitetet i den dagliga skrivskörden, skriva tio-femton mycket tyngre sidor i veckan, vara klar med romanen till inskick i mitten av juni. Då ska vi till Spanien igen, till två ställen vi valt själva: Sevilla och Puerto de Santa Maria.

Jag har inte skrivit blogg på ett slag, men i överutvecklade länder som Spanien har man skippat dom flesta prickarna, det tycker jag är bra, men ändå är jag ju så förtvivlat beroende av dom små gynnarna.

När vi kom in på den där baren första kvällen gjorde just Henke mål för Barcelona, jag tänkte inleda med det: sueco. Jag behöver men använder sällan glasögon. Johanna sa att jag skulle ta det coolt med att gapa om sueco, om att jag var svensk. Man hade ett stort foto och emblem på Real Betis, gubbarna i baren hejade ordentligt på dom. Henkes lag vann med fem-ett.
Men dom har bänkar på den korta strandpromenade, och rostiga lekplatser. Och några grånade, slitna engelska desperados på en annan spansk bar där Johanna inte ens vågade beställa genom cigarettröken.

Så får det bli. En tät, rafflande roman, med mycket regn och gatlyktor som reflekterar ljuset i asfalten, medan skrämda steg hörs i natten.