Allt är inte lika viktigt för alla i Tomelilla och Teckomatorp

Den hösten när hon flyttade till MUnka Ljungby gick det utför i min brorsas gamla lägenhet i Landskrona. 1992. Jag var tjugotre år och hon flyttade till en konstskola, en folkhögskola. Och vi skulle ju ses på helgerna, bla bla bla.
Till slut tog det slut. Hon ville ju måla.
Just den helgen hade vårt band The Maddys en tvådagarsspelning på pizzerian i Teckomatorp.
Fredagen gick väl okej, men på lördagmorgonen slog det mej i magen, hur ont det gjorde, att hon inte ville ha mej. Henke bodde i närheten, också ung och olycklig. Vi tog färjan till Köpenhamn och när jag kom tillbaka till replokalen för avfärd till teckomatorp var jag full.
När jag stod på den lilla scenen och inte kunde spela gitarr var jag ännu fullare. Tyckte att det var jättekul att säga att den här låten har Per Gessle skrivit, eller Lundell eller Ledin, när det var mina låtar. När publiken bad om Creedence blev jag sne och bad dom dra åt helvete, gjorde fucketecken.
Efter första set kom pizzeriaägaren fram till mej och sa att han sket i hur full jag var, men jag fick inte förolämpa hans gäster.
"Ge oss halva gaget, så sticker vi", sa jag, och det gjorde han. Och jag stack i en taxi medan bandet samlade ihop grejorna och gav mej kicken.

Den historien berättade jag igår i en något kortare version på Österlens folkhögskola i Tomelilla. Jag berättade den som början på det som skulle bli min litterära karriär.
Tjejen som drog, rocken som dog.

Ibland när jag är på skrivarlinjer och snackar om min långa och krokiga väg uppåt på nån sorts litterär bergsväg, och det hela tiden har funnits en mycket bredare väg med fina bilar och bussar med luftkonditionering, när jag hela tiden har åkt på den där jävla hostande flakmoppen bland groparna på den gamla vägen, men bytt upp mej efter hand, och, framför allt, fortsatt.
Igen. När jag berättar den historien (annorlunda men med samma grund varje gång), så kan det vara väldigt kul ibland. När fyra, fem, sex elever är intresserade på riktigt, och andra i alla fall inte ointresserade. Frågor, man kommunicerar, dom ger mej något, jag ger dom något. Vi känner till samma saker, jag hoppas att jag visar att det finns flera vägar att gå.
Framför allt, jag träffar människor som är genuint intresserade av litteratur och skrivande, och läsande. Och rock´n roll eller techno eller whatever, men man har en gemensam grund, vi ska fortsätta kämpa, skriva. Varför? Det är det här vi sysslar med, helt enkelt. Vi kan inte sluta.

Det var trevligt i Tomelilla igår, men inte i närheten av magiskt. Några stycken ställde frågor. Andra smet under lunchen. Några mobiltelefoner ringde. En tredjedel av klassen var borta redan från början. Det ger mej pengar. Det ger några stycken något intressant, kanske en knuff och en lust framåt. Men det gav mej aldrig det där gensvaret. Inget alls ont om skrivarlinjen i Tomelilla som jag alltid tycker att det är kul att besöka, inget ont om dom som faktiskt var väldigt intresserade och ställde intressanta frågor. Inget ont om dom andra heller. Jag försöker berätta hur det kan bli när man-JAG har fel inställning.
Jag slog följe med en ung tjej från klassen när jag skulle till stationen. Det regnade. Hon var jättetrevlig. Hon ville kanske gå en dramalinje. Helst ville hon jobba. Jag ser inget fel i det. Det enda felet jag kan se är hos mej själv, att varenda gång jag ska till skrivarlinjer så tror jag att jag ska möta femton heltaggade människor som bestämt sej för att gå över lik och skita i allt annat för att bli författare, för det är den enda luft dom kan andas.
För så var det för mej, när rockluften tog slut.

När jag dagen efter den halva spelningen i Teckomatorp 1992 satt på Akropolis i Landskrona och drack upp det sista av gaget så började jag skriva i min da/anteckningsbok. Jag var ledsen, spröd och nersupen, och jag skrev för första gången rakt och ärligt rätt ut från hjärtat på det språk som jag var ganska bra på att hantera. Jag grät av min text när jag läste den senare.
Sen fortsatte jag och skrev på fem månader en roman, slutförde arbetet. Den är inte utgiven. Men den är det verkliga startskottet för mitt seriösa skrivande, inga spekulationer, rakt och ärligt (det kan vara påhittat för det). Och att jag slutförde. Jag slutför alltid nu. Det är det viktigaste, att tro på sej själv och arbeta klart.

På tisdagen i oktober 1992 ringde pizzeriaägaren. Jag blev rädd. Han ville prata. Om vadå, undrade jag. Om musik, sa han.
Jaha, komme juggemaffian nu då?
Nä, han ville att vi skulle spela nästa helg också. Men då hade jag inget band längre.