Brittiskt musicbattle med fred i huvudet i en dröm om karg vind på Hebriderna(yttre)

När Rickard och jag var i London 1989 träffade vi en snubbe som spelat med Mike Scott i gruppen Another pretty face. Det är nästan sant, men jag orkar inte gå in på detaljerna. Mike Scott är/var sångare i Waterboys. Han var till stor del Waterboys, fast han hade inte kunnat göra det ensam. Karl Wallinger, Thistlewaite och den andre som jag inte ens orkar kolla upp namnet på.
Jag älskade Waterboys. Jag älskar Waterboys, jag köper nyutgåvorna som kommer då och då, med outgivna låtar, fast jag har originalen på vinyl eller cd. Och jag är inte direkt en skivnörd. Jag sålde av fyra femtedelar av min cd-samling i början av detta århundrande, vissa plattor för en tia, pengar till krök. Jag sålde även andras plattor. Men inte en enda Waterboys. Inte en enda Magnus Johansson. Och inte en enda Pogues. Annars allt som nån ville ha. Rundan till Skivesset och sen till den på hörnan på Amiralsgatan med dom plattorna som Skivesset skrattade åt, reporna, inaktualiteten.

Bla, vaknade sex i morse. Johanna och Elsa i Hässlehåla. Letade upp videon med Pogues från 1988, Live på Town and country i London, ST: Patricks day.
I min hjärna var det battle (som vi säger i Malmö dessa dagar när Försvaret ska ta tillbaka sitt sargade förtroende, som en general säger i dagens tidning), hela åttiotalet, vem var bäst, Pogues eller Waterboys? Det gick i vågor.

I början på 1985 eller 1984 var jag i Schweiz och träffade en snubbe som kallades Hedda. Han hade synthlugg och var mycket rolig, ett år äldre, eller två. Han hade synthlugg och klädde sej som Hitler, men var inte Hitler. Detta var tider av Reperbahn (bandet), Triffids, Cocteau Twins. Han lärde mej.
Jag träffade andra människor också, men en kväll var det bara jag och Hedda på diskot i tre våningar där en naken man var fakir och stack spik eller långtjocka nålar genom sin penis, där senare tjugo människor var med om en oerhört seg hypnos där dom skulle sluta röka på dansgolvet.
Jag skulle fylla femton eller sexton år och vi var fulla och träffade några tyskar som bjöd på brass, det var första gången. Vi var övre medelklass, Hedda och jag, det har aldrig varit något problem för ingången till olika missbruk, om nu någon trodde det.
Jag snurrade i sängen hela den natten.

Pogues. Hedda bodde i Helsingborg och vi skickade blandband till varandra. Han skickade Pogues. Jag blev frälst. Rum, sodomy and the lash.

ÄÄÄÄÄh, jag har satt igång ett projekt här. Jag orkar inte slutföra det.
Shane på Roskilde. Resan i första klass till Köpenhamn för att se Pogues utan Shane på Olympen i Lund. Tystnaden under Fishermans Blues-turnén på Mejeriet, när Mike Scott aldrig var längre än en centimeter från mitt hjärta. Waterboys 2001 när jag var nynykter och ensam och dom hade ingen lättöl på KB, när jag var så rörd att jag måste ha en öl, köpte en Hof och drack den, inget mer med det. Mer än att det var så fantastiskt bra. Fotot i puben i Spiddal.
Jag stoppar där så länge.