Brittiskt musicbattle med fred i huvudet i en dröm om karg vind på Hebriderna(yttre)
När Rickard och jag var i London 1989 träffade vi en snubbe som spelat med Mike Scott i gruppen Another pretty face. Det är nästan sant, men jag orkar inte gå in på detaljerna. Mike Scott är/var sångare i Waterboys. Han var till stor del Waterboys, fast han hade inte kunnat göra det ensam. Karl Wallinger, Thistlewaite och den andre som jag inte ens orkar kolla upp namnet på.
Jag älskade Waterboys. Jag älskar Waterboys, jag köper nyutgåvorna som kommer då och då, med outgivna låtar, fast jag har originalen på vinyl eller cd. Och jag är inte direkt en skivnörd. Jag sålde av fyra femtedelar av min cd-samling i början av detta århundrande, vissa plattor för en tia, pengar till krök. Jag sålde även andras plattor. Men inte en enda Waterboys. Inte en enda Magnus Johansson. Och inte en enda Pogues. Annars allt som nån ville ha. Rundan till Skivesset och sen till den på hörnan på Amiralsgatan med dom plattorna som Skivesset skrattade åt, reporna, inaktualiteten.
Bla, vaknade sex i morse. Johanna och Elsa i Hässlehåla. Letade upp videon med Pogues från 1988, Live på Town and country i London, ST: Patricks day.
I min hjärna var det battle (som vi säger i Malmö dessa dagar när Försvaret ska ta tillbaka sitt sargade förtroende, som en general säger i dagens tidning), hela åttiotalet, vem var bäst, Pogues eller Waterboys? Det gick i vågor.
I början på 1985 eller 1984 var jag i Schweiz och träffade en snubbe som kallades Hedda. Han hade synthlugg och var mycket rolig, ett år äldre, eller två. Han hade synthlugg och klädde sej som Hitler, men var inte Hitler. Detta var tider av Reperbahn (bandet), Triffids, Cocteau Twins. Han lärde mej.
Jag träffade andra människor också, men en kväll var det bara jag och Hedda på diskot i tre våningar där en naken man var fakir och stack spik eller långtjocka nålar genom sin penis, där senare tjugo människor var med om en oerhört seg hypnos där dom skulle sluta röka på dansgolvet.
Jag skulle fylla femton eller sexton år och vi var fulla och träffade några tyskar som bjöd på brass, det var första gången. Vi var övre medelklass, Hedda och jag, det har aldrig varit något problem för ingången till olika missbruk, om nu någon trodde det.
Jag snurrade i sängen hela den natten.
Pogues. Hedda bodde i Helsingborg och vi skickade blandband till varandra. Han skickade Pogues. Jag blev frälst. Rum, sodomy and the lash.
ÄÄÄÄÄh, jag har satt igång ett projekt här. Jag orkar inte slutföra det.
Shane på Roskilde. Resan i första klass till Köpenhamn för att se Pogues utan Shane på Olympen i Lund. Tystnaden under Fishermans Blues-turnén på Mejeriet, när Mike Scott aldrig var längre än en centimeter från mitt hjärta. Waterboys 2001 när jag var nynykter och ensam och dom hade ingen lättöl på KB, när jag var så rörd att jag måste ha en öl, köpte en Hof och drack den, inget mer med det. Mer än att det var så fantastiskt bra. Fotot i puben i Spiddal.
Jag stoppar där så länge.
18 comments:
Vad är det för värld? Vem är jag? Har jag blivit så gammal att jag skriver om Buddy Holly och Creedence? Är det ingen som har åsikter om Pogues och Waterboys?
Idag vann Landskrona BoIS med två-noll mot Jönköping Södra, Olle Nordin hade jeans, skjorta och kavaj, en klädsel som jag också ofta syns i, fats något slafsigare. Jag är alltså inte lika gammal som Olle, men äldre än du!
Någonstans mellan det att jag piisade under läktaren just när andra halvlek hade startat, och när jag rökte en cigarett (jag röker ibland, särskilt på fotboll), drabbades jag av ett vemod, det är inte borta. Jag vet inte vad det innebär, bara att jag känner mej förbi, och ändå hoppfull.
Oh jo. Jag upptäckte inte Pouges förrän de slog igenom. Jag hade köpt tom waits något år tidigare, eller så köpte jag skivorna samtidigt. Tom Waits med hans fantastiska rain dogs. Det var hans huvudnummer. När förvandlingen gått som längst och där den fungerade som inget annat. Pogues då. Jo. Jag köpte if i should fall from grace with god och det var sen nästan inget annat jag lyssnade på. Jag skrev sånger efter det här som aldrig förr. Jag och Patrik H., lyssnade som besatta. Patrik tror jag fortfarande lyssnar som besatt. Ibland i alla fall. En vinter kom han hem till oss när vi fortfarande bodde i innerMalmö och hade med sig öl, guiness och sprit, whiskey och han gav mig den skivan på cd. Och sen spelade han fairytale of new york om och om igen och hetsdrack och jag vet inte om det var för att han kände sig stressad eller osäker eller bara ville dricka massor tills han stöp för att det var Pogues och jag hann inte riktigt med och inte Marcus heller, han tog oss lite på sängen och han spelade skivan om och om igen och det var något oerhört stressat, men så här i efterhand också fint. Jag tror det var någon sorts visad kärlek till det vi älskade när vi var som störst och vackrast. Pogues ja. Det var något stort och vackert och det blev ju inte mycket med bandet sedan Shane slutade, men jag gissar det inte hade blivit mycket med det med honom heller. Jag köpte lite sjuor med dem och de skivorna innan genombrottet. Jag vet inte om jag köpte någon efter, men jag lyssnade uppmärksamt hos Patrik, som köpte allt och som jag tror har precis allt. Även med Shanes soloprojekt. Det var en oerhört viktig period för oss. Sammansvetsande. Vi hade något gemensamt jag och Patrik, då. Något ihop. Som vi båda kunde dra ur varandra. Patrik startade sedan det band som jag var med en liten stund men som de sedan drog upp och som blev en oerhörd liveakt i the Bramleys. Det var helt sjukt när jag såg dem i Stockholm och de kom dit och publiken fullkomligt åkte fram och tillbaka och de var så fulla de som spelade men det funkade jävligt bra och det var en sån energi. Man glömmer. Men det var det.
Thousands are sailing.
Bramleys ja, på Spisen i Lund, till exempel, ofta. Jag stöter på Ed ibland (irländaren som sjöng först). Och den sorgliga historien om Jim.
Ja. Jim. Snälle Jim. Och den olycksaliga branden med barnet på väg. Som plockat ur sångerna.
Bäste lillebror det är nog dags att besöka optikern, mina avlagda brillor tycks inte passa dig fullt ut, Olle Nordin var fräsigare klädd än så, han hade en polotröja under kavajen, så det så. Från en provokativ besserwisser till en annan.
Jag och Windy såg dej och Arne och Elin i alla fall, hela vägen över planen. Eller?
Absolut, Elin fick i sig 2 korvar, men Olle hade ändå polotröja som en något äldre Don Jonson, typ
Relaterad musiktrivia: Tom Waits är inte bara en fantastisk artist, han har god smak också. Han listade en gång sina favoritskivor och Pogues "Rum Sodomy and the Lash" var med.
Karl Wallinger från Waterboys skrev She's the One som gjorde Robbie Williams till storstjärna (som soloartist). Här berättar han mer.
Om ni vill ha Tom Waits-bootlegs förresten så kan jag antagligen ordna det.
Relaterad musiktrivia 2: Jag sålde faktiskt en platta med Waterboys, eller har någon lånat utan att lämna tillbaka. Det var inte bootleg, eller var det det, den är inte officiell i alla fall, och jag minns inte namnet. Jo, nu vet jag (inte namnet), men en importplatta var det, med andra versioner och outgivna låtar, några bra, en snabb version av This is the sea som hette That was the river, med Tom Verlaine på gitarr. Tom V är ju god vän med Patti Smith, vars låt som hon skrivit med Bossen, Because the night, dyker upp mitt i The pan within från en dubbel liveplatta som jag har. Stor konst. Även Purple Rain, finns med.
Det finns så många sånger med Tom, jag är ju en eftertänksam kille, jag gillar dom lugnare. Hold on, får mej alltid att kunna relatera till just där jag för tillfället befinner mej: "It´s so hard to dance that way, when it`s cold and there´s no music" Var jag än är, oftast i sällskap av musik, kommer den till mej och är klockren.
Om det är bra ljudkvalitet och han berättar anekdoter mellan låtarna som på "storytellers", då hade det varit fint.
Jag läser din blogg då och då och ibland har man missat långa historier och blir fängslad som attan som vanligt. Läser och kommenterar ju ibland. Vore kul om du kunde ordna Ed´s tel nummer till mig. Kanske man kunde fikat med honom en dag. En eller två meningar om Jim efter allt skoj och djupt man läst om Waterboys mm gör att tårarna trillar, dels av saknad, dels för att han inte är glömd. Jim alltså. Och nu är hans son Ted 13år, stentuff, och så lik sin pappa i gester och miner trots att han aldrig träffat sin pappa. /Pia Norlin
Hej Pia. Jag lovar att jag ska be om Eds nummer nästa gång jag träffar honom. Jag känner inte honom så väl att jag har det. Men jag lovar att fråga, jag kanske träffar någon som känner honom bättre än jag, jag vet några.
Ted. Tretton år. Ja, tiden går, vi är fler som minns Jim, inte som du så klart, men ändå.
Tack så mycket. Jag trodde inte någon egentligen hade kontakt med honom...
Ted, tuff (hiphop, tyvärr) Sin pappa upp i dagen förutom hårfärgen. Han har stora drömmar men är än så länge "bara ett barn".
Imorgon möter vi "allsvenskt" motstånd om man kan kalla ÖIS det, det bör man kunna även om vi kunde bytt plats rakt av känns det som. Cupmatch drar ingen jättepublik tyvärr men några stycken kommer nog och är "tolva"
Solen skiner i LA!
Ska du på matchen Pibe? Jag kan vara på vanliga stället tio i sju. Fan vet om jag orkar cykla denna gången, vägen hem till Glumslöv är rätt dryg.
Jag tror inte det. Du vet, cupmatcher skiter man ju i. Fast det är inte det. Jag ska vara i Tomelilla hela dagen på en folkhögskola, vet inte om jag hinner, eller orkar.
Måste hålla det öppet till i morgoneftermiddag.
Ja, så måste man ju höra med regeringen också.
adde?
Jag förstår inte frågan anonymous: adde?
Om han är min regering? svar nej i så fall.
Om man kan gå på matchen med Adde? Det får du höra med honom själv.
Jag har inga andra tolkningar på den frågan betyder just nu.
Post a Comment