Ännu en dag på jobbet i Limhamn

Jag hatar datorer och teknik. Möjligen förutom den tekniken som får en människa att kunna stå just på den halaste stenen och det borde rimligtvis inte kunna gå på något annat sätt, än att ramla, slå huvudet i stenen och det sista man hör är helt fel sång, den som jag råkade höra på radion i kolonistuganigår, med hon Linda som var med i melodifestivalen, Jag ljuger så bra. Exakt.

Jag skulle egentligen skriva om det blandbandet som jag hittade i en gammal byrå i kolonistugan, från förra året och året innan, när jag satt där och skrev bok. Det bandet från nittiotalet med sångerna som betydde något, då, och mycket nu också.
Men det blir inget med det. För jag orkar inte lyssna igenom det igen och skriva ner låtarna, det får bli en annan dag. Jag har så många blandband, ni anar inte. Verkligen inte.

Och det är ännu en solskensdag, och jag vill bara ut. Men jag vet hur det är, nu kräver ni, ni hotar mej och jag vill inte gå in på det obehagliga, men jag känner mej tvingad att skriva. Så nu får ni, en solskensdag med varma knivar i smöret och norrlänningar gnäller inte, dom är ju vana.

Vadå vad jag menar? Jo, jag menar att nu är det äntligen inte bara vår utan nån sorts försommar. Och jag skiter i hur det är i Norrland. Men jag har varit väldigt arg den här vintern, det ska inte vara så. All snö och kyla och det svåra i att få ta sina cykelturer på ett humant skånskt sätt. Jag tycker om den skånska vintern (om man nu måste leva i skiten), med några plusgrader och vind, lite regn, rätt kläder och ett finger i luften åt vilket håll det blåser, bestämma väg och blandband och ska jag ha regnstället, ja, lika bra. Cykla dom vägarna där vinden inte riktigt hittar när den är mot, sen segla eller flyga hem i medvinden. Vill jag ha snö så åker jag hellre till Alperna än Norlland, men det var längesen nu. Det var längesen jag var en liten skit i Norge

Jaha. Jag sov över i kolonistugan efter BoIS´stolta segermatch i onsdags. Träffade min gamle vän Henke på Akropolis. Och några till. Lagade en av dom trasiga cyklarna, nja, Göta fixade det, cykel- och fisskeaffären. Jag ser inte vad jag skriver, datatekniken funkar inte. Det gör mej mycket irriterad. Men jag försöker hålla fanan högt och glatt i luften. Våren är ju här nu, försommaren.
Fick äntligen Serums nya, sista, nummer. Pelle Andersson fortsätter bataljen på Aftonbladets kultursida idag, jag har skickat ett svar. Jag gillar Pelle A, jag tror att han inte avskyr mej. Men han måste ju vara raljant i dom korta kulturnotiserna. Vi får se.

Det här har jag velat säga länge: Släpp alla spärrar, alla fördomar. Bara lyssna på Prärien igen (från nådens/dådens år 1979?) och Som en syster (från Natten hade varit vild och öm 1978? eller Längre inåt landet 1981?), och kom sen inte och hacka på Ulf Lundell medan ni hyllar ännu en tradig singer/songwriter från yttre Appalcherna.
Nä, jag tycker inte illa om historieberättarna med gitarr, jag tycker bara att man borde nyansera bilden av Uffe, att det inte ska behöva vara pinsamt att vara späd och dessutom gilla honom. Det bestämmer man själv, det borde jag fatta. Jag börjar bli solbränd som Björn Ranelid. Watch out! Fast vi sitter inte på samma bänkar.

BoIS vann med två-noll. Jag fick låna ett par brillor av min brorsa (som dessutom bjöd, eller hans firma, på inträde och korv och sittplats. Mina egna glasögon fungerar inte efter omild behandling i frustration.) Jag har bara brillor på fotboll och dom få gånger jag spelar golf. Det gör att jag ibland inte hälsar när vi ses på cykelbanorna, jag känner helt enkelt inte igen dej, min vän.

Äh, jag ska marinera lite kött, sen ska Elsa och jag cykla och ikväll ska vi se på Så ska det låta, Johanna kör sitt race uppe i norr den här helgen. Och det är inte heller sant, för när jag pissade igårmorse såg jag hur blommorna redan slagit ut under natten. Och när jag inte visste att det var hål i hinken som jag bajsade akut i, när jag berättade det för Johanna, så måste hon tvunget åka till Hässleholm för att köpa specialsåpa, så på söndag ses vi i kolonistugan i LA och tvättar mattan, skrubbar och står i medan sydamerikanska korvar spricker på den tyska grillen som vi köpte hos Bo Ohlsson i Tomelilla (Hej!) för några år sen, som jag skruvade ihop med händerna. Sen åt vi cocacola-marinerad skinkstek. Och näste torsdag ska jag till Tomelilla och prata med skrivarskoleeleverna, lära dom veta hut.

Så här blir det när man inte kan se vad man skriver, skriv upp det!